Den eviga cykeln…

Inför varje helg har jag så stora ambitioner, så mycket planerat. Jag ska träffa den och den, jag ska hinna göra det här, jag ska fixa det här, jag ska träna si eller så mycket… Och så slutar det med att jag tillbringar större delen av helgen i soffan. Ett läkarbesök utmynnade i en penicillinkur och en uppmaning om att ta det lugnt med träningen. Lätt att säga, betydligt svårare att följa. När man åker med ett förband som K3 är fysisk träning obligatoriskt. Självklart förstår alla om du inte kan vara med på passen, men för mig som brukar träna mycket i vanliga fall är det rena döden att ta det lugnt. ”Lätt styrka” får det bli. Och kanske lite kettlebell. Snart går vi in i en fysiskt tung fas så det gäller att vara förberedd, annars kommer ryggsmärtorna som ett brev på posten.

I övrigt har jag märkt att tendensen att släppa puckar jag borde ta håller i sig. Orkar inte höra av mig till vänner och det suger. Den här helgen har jag i och för sig prioriterat att ha en riktig myshelg med tjejen. Vi har tittat på film, lagat mat, tagit en höstpromenad och laddat ner den där jävla tidstjuven Wordfeud. Som jag fullkomligt äger på. Jag har också sjösatt ett av mina projekt, nämligen att ta tag i inköpen av en ny utrustning för att kunna producera bilder och ett och annat videoklipp av högre kvalitet än de som hittills legat på bloggen. Nu menar jag inte att jag ska ligga i underkläder i en säng och kasta slängkyssar åt er efter att jag berättat hur roligt det var att dricka gratisshots vid Stureplan, utan förhoppningsvis kommer jag att kunna göra små filmer som visar vår vardag over there.

På agendan har också litteraturinläsning stått som en given punkt. Just nu brottas jag med Krigare av Johanne Hildebrandt och kanske ännu viktigare, Method Handbook of Battalion Command. Jag är en stark förespråkare av att all kunskap är bra kunskap, så även om jag kanske aldrig kommer att stå i första ledet vad gäller beslutsfattande tycker jag att det är viktigt att jag förstår hur och varför beslut fattas. På samma sätt kommer jag att läsa in mig ännu mer på Afghanistan, på talibaner, på islam, på språk, på taktik, ja på allting som kan ge mig en fördel. I ett land där förutsättningarna hela tiden ändras är det klokt att vara så säker som möjligt på det oföränderliga för att lättare och snabbare kunna hantera överraskningarna. Dessutom vill jag kunna maximera min upplevelse. Tyvärr är det lite av en tröskel att ta sig över. Varje gång jag ger mig in i min mentala bild av missionen och missionsområdet kräver det en känslomässig investering. Ju närmare avfärd, desto större blir investeringen. Och jag behöver kraften för att orka göra allt det viktiga jag har kvar här hemma. Bara att blogga tar faktiskt tid och kraft från mitt vanliga liv. Vissa har redan skrivit sina avskedsbrev. Inte de officiella breven vi ska lämna in till personalavdelningen utan egna, privata sådana. Det tänker jag också göra, men inte riktigt än. Jag vet redan vad jag ska skriva, men att sätta orden på pränt är för mig lite som att ta det stora klivet ut över stupet. Så jag håller på mina brev ett tag till…