Träna på döden…

Kan man göra det? Vi har gjort det i alla fall. Kanske inte på att dö så mycket som på att kunna hantera dödsfall. En nog så viktig träning även om det just i den här situationen kan kännas både surrealistiskt och komiskt. För det är ju egentligen inte roligt när man tänker till. Om ett tag kanske vi sitter där på riktigt och det fiktiva dödsfallet har ersatts av en kompis. Någon man skrattade med igår kväll, någon som lyssnade när man bråkat med tjejen, någon som hjälpte till att skriva den där trista rapporten…

Men jag ska inte tynga era sinnen med tankar om döden. För faktum är att formkurvan just nu pekar uppåt. Ja, i bemärkelsen att jag har roligt och trivs bra. Och det är en kick att märka att jag kanske inte alltid är så mycket ute och cyklar som jag tror. Allt är självklart inte skoj, men på det stora hela lär vi oss väldigt mycket och som jag tidigare skrivit håller vi på att svetsas samman. På alla nivåer märker man att det finns en humor och värme. Om jag inte visste att jag skulle bli trackad av mina kollegor som smygläser bloggen skulle jag beskriva stämningen som… mysig. På ett ”pepparkakor och glögg med tända ljus”-aktigt sätt. En konstig liknelse med tanke på att vi snart drar i krig, men det är så det känns vissa stunder. Fast andra stunder påminner vi mer om ett hem för trasiga individer med bokstavsdiagnoser…

Fast en bidragande faktor till att allt känns lättare är den stundande resan som tjejen och jag ska göra. Sol, värme och lite av det jag hatar allra mest: shopping. Fast till och med det ser jag fram emot. Och sovmorgnar. Herregud vad jag saknar sovmorgnar. Att få sova till åtta, nio är en så underskattad lyx. Min dagliga rutin börjar ju runt tjugo över fem på morgonen och slutar någon gång efter elva på kvällen. Så har den i och för sig sett ut sedan jag började i Försvarsmakten och det är väl det värsta med jobbet. Förhoppningsvis kan jag sova en timme längre i insatsområdet. Vem vet, jag kanske kommer hem pigg och utvilad? Nu får jag i och för sig sova ut på helgerna, men då har jag samtidigt så mycket annat jag måste göra.

Det börjar också pirra lite i magen och det är inte bara på grund av penicillinet jag måste trycka i mig. Varje helg innebär att det är en vecka mindre till avfärd. Det känns riktigt spännande nu, men samtidigt börjar jag bli sådär sentimental som bara jag (och kanske min morsa) kan bli. Sista veckan (håll i hästarna, det är ett tag kvar) kommer jag att gå runt som ett OC-sprayoffer. Jag kanske tangentbordsgråter lite, det får ni vara beredda på. Förresten vill jag passa på att be om ursäkt för en eventuellt dålig uppdatering, som dessutom sker sent om kvällarna. De långa dagarna tillåter inte att jag avviker för att skriva ett inlägg. Till skillnad från de helsponsrade dyslektikerna som lyckats bygga en karriär på detta betalar mitt skrivande inga räkningar. ”Varför skriver du för och framför allt om du inte kan skriva under ditt eget namn?” undrade en person idag. Jag orkade inte svara. För att det ingår i min personlighet. För att jag hoppas att det ger er någonting. För att själv minnas min resa om tio år. För att jag kan! Och jag hoppas ni förstår varför jag är anonym. Jag delar med mig rätt mycket av det som händer i mitt liv, men det betyder inte att jag vill lägga ut min integritet på Ebay där någon ondsint lirare kan ropa in den för en femtiolapp och två kalla folköl.