Ibland glömmer vi, eller åtminstone jag, bort att insatsen i Afghanistan inte bara bedrivs av militär personal. Allt fokus hamnar på vägbomber, skadade soldater, stridssituationer och löner som inte betalas ut i tid. Med undantag för Lasse Bengtssons och Svenska Afghanistankommitténs sporadiska inspel på medieagendan verkar det som om det civila arbetet inte är intressant nog utan drunknar i sensationsjournalistiken som just nu dominerar. Det är synd tycker jag, för det leder till att delar av den svenska kontingenten som faktiskt kommer att möta, och i vissa fall jobba, med civila representanter inte har någon aning om vad de pysslar med. Jag själv skulle vilja veta mycket mer om hur de jobbar, vad de gör och vad deras tankar är. Det får fan bli en av mina punkter på min privata dagordning när jag kommer ner. Självklart kommer vi inte att vara överens om hur allt arbete ska ordnas, prioriteringar och bedömningar eftersom vi kommer till bordet med olika synsätt, men våra riktlinjer utgår ju från den politiska nivån vilket gör att det till syvende och sist kommer att landa i det civila knät och även om det ur ett medialt perspektiv inte är lika visuellt spännande som AK-viftande soldater i full stridsmundering hoppas jag att intresset för överlämningen till afghanerna och vart alla biståndspengar tar vägen växer på bredd i samhället. Sedan vill jag inte höra något jävla trams om att lösningen är att direkt rycka hem alla soldater och skicka dit en stor säck med pengar utan direkta krav eller kontroll, men det är en annan fråga…
Det här utvecklingsblocket närmar sig sitt slut och jag måste säga att en tämligen seg och obegriplig inledning har utvecklats till att faktiskt vara en givande och lärorik process. I brist på andra ord skulle jag vilja kalla den här förändringen för magisk, för någon annan förklaring kan jag inte hitta. Jo, en. Den kanske starkast bidragande faktorn är engagemanget från våra mentorer från en tidigare mission. De har verkligen fått oss att förstå dels hur det fungerar, dels gett oss en bild av situationen utanför vår kontroll. Ibland önskar jag att de hållit käft för vissa saker skrämmer mig rejält, och nu, alla Arkiv X-knarkande konspirationsteoretiker därute, menar jag inte att det skulle vara en överjävlig situation som hållits hemlig. Bilder på taskiga vägar till exempel. Jag är inte överdrivet förtjust i att sitta i en tung bil på risiga vägar i berg på vintern om jag ska ta ett exempel. Nu har jag visserligen bara gjort det i Alperna och Pyrenéerna men det var inte roligt där och jag tror inte att det är roligare i Afghanistan. Men åter till övningen. Jag tror att alla ryckt upp sig en smula och insett att vi måste få vår skit i ordning för att snart är det dags att göra det här skarpt. För mig har utvecklingskurvan, och nu menar jag från starten av missionsutbildningen i augusti, pekat spikrakt uppåt. Ibland tvekar man, tvivlar på att man lär sig något viktigt, funderar på vad man egentligen gör. Och det tycker jag att man ska göra för vissa delar av utbildningen är helt värdelöst för en del medan andra har stor nytta av den. Men när jag ser tillbaka på mig då och mig nu känns det som om jag nått en helt ny nivå. Och då har jag bara nått första rummet, för att härma Graydon Carter, chefredaktör på Vanity Fair, i boken ”Hopplös och hatad av alla” av Toby Young.
Jo, förresten. Ibland känns det som om en del läsare har en bild av att jag redan skulle befinna mig i insatsområdet. Kanske känner jag fel där, men för säkerhets skull vill jag bara påpeka att jag befinner mig i Sverige på missionsutbildning än så länge. När jag är där kommer ni att få veta det. Så, då var det avklarat.
Kommentarer