Att åka på mission med K3, Sveriges mest tjockskallade jägarförband, har sina fördelar och nackdelar. En av fördelarna är att de är ruggigt duktiga på vad de gör. Från soldatnivå och uppåt visar de prov på en imponerande förmåga att lösa sina uppgifter. De har den där känslan av samhörighet som bara kan komma ur gemensamma strapatser. Vi andra kan bara stå utanför fönstret och titta in. Visserligen öppnar de gärna fönstret och bjuder in oss, men utan jägarbågar, örnar och annat pynt på axeln håller man sig gärna på rätt sida väggen. En annan, i mitt tycke enorm, fördel är att de leder genom exempel. Ordrar ges inte bara för att göra det, och kraven de ställer på underlydande är lägre än kraven de ställer på sig själva. Ingen ger order om att fysa för att sedan sätta sig med en cigg och lite fika utan de ligger bredvid, sätter takten, pressar på så jag inte kan hänga med. Du kan närsomhelst möta en chef i löpspåret vilket vore normalt om inte chefen var ute på en skitlång runda iklädd kroppsskydd med plattor (runt tio, tolv kilo totalt om jag minns rätt). Det är inspirerande att se.
Tyvärr kommer ju den här jägarmentaliteten inte bara med en säck hårda paket. Idag har jag till exempel sprungit intervaller tills jag nästan spydde tillsammans med min grupp. Då är jag ändå en hyfsat vältränad kille som brukar träna mycket, men i det här sällskapet känner jag mig som fysiskt efterbliven. Eller ja, jag är ju de facto fysiskt efterbliven eftersom jag tvivlar på att jag någonsin kommer att kunna hålla deras löptempo. Styrkemässigt hänger jag med bra, men så fort det kommer till löpning kickar deras ”Jag ger aldrig upp om jag så måste spy i munnen och svälja ner det igen för att inte förlora vätska och energi”-attityd in. Det där med att spy i munnen och svälja är förresten inte helt ovanligt under deras utbildning upplyste en kollega mig om under passet när jag kände mig illamående. Det var inte till någon större hjälp. Jag höll istället på att kräkas upp antibiotikan jag käkar för mina slemfyllda lungor vilket knappast hade hjälpt läkeprocessen.
Ett annat problem är historierna. När jag försöker vara hård och dra en tuff historia om något jag varit med om kommer det alltid någon och skrattar och kläcker ur sig en egen historia om en övning där de hoppade ur ett flygplan utan fallskärm och orienterade 400 mil genom djungeln innan de tillfångatogs av ett gäng svinförbannade dvärgar med vässade tänder som roade sig med att spela Kicki Danielsson twentyfourseven. Där står jag och berättade om hur jag skrapade knät och fick ett enormt myggbett på överarmen under en tvådagarsövning i skogen…
De har också en speciell humor. Ibland går den humorn ut på att bete sig som sjuåriga grabbar. Roligt tycker jag. Barnsligt tycker andra. Framför allt uppskattar jag att jag inte alltid behöver tänka på hur jag formulerar mig. Jag tenderar att ibland ta ett stort skutt över andras gränser för vad som är lämpligt, men här behöver jag inte vara på helspänn hela tiden. I mina ögon skapar det en miljö som kan vara rå, men hjärtlig och det är precis i den kontexten jag trivs bäst. Fan, jag kanske skulle försöka ta den där bågen ändå…
Jag hade så roligt när jag läste det här inlägget. Fortsätt skriva som du gör.
Fortsätt vara som du är!
Tack för att du delar med dig av dina känslor och upplevelser. Både innehållet i dina inlägg och kvaliteten på det du skriver är osedvanligt bra. Du får mig att reflektera och hjälper mig se vad som är viktigt i livet. Tack!
Fortsätt skriv, du vet att vi är många som läser.
Tack själv. Det är mina fantastiska kollegor som gör det möjligt!
Fortsätt skriv på ett lite förtjänstfullt och fördelaktigt sätt, mycket underhållande läsning.