Sommaren tar sitt sista andetag. Åtminstone om man får tro tidningarnas prognoser. Men om de nu skulle ha rätt stör det mig faktiskt inte. Jag har haft en riktigt bra sommar, med den längsta semestern jag har haft på elva år. Faktiskt den enda sommar på elva år jag har haft en semester att tala om. Nu börjar tempot gå ner och luften kännas lite mer behaglig för mig som har svårt att hantera värme. Jag är tacksam att det är en vintermission jag ska ut på. 45 grader i skuggan, uniform, packning och jag känns inte som någon lyckad kombination.
Idag tog jag upp självförsvarsträningen efter ett uppehåll på grund av arbetstider. Visserligen lär väl de sena kvällarna på missionsutbildningen omöjliggöra all form av regelbunden träning, men ett pass då och då för att hålla grundskillsen vid liv är nog inte omöjligt. Det var riktigt skönt att få sträcka lite på kroppen. Även om jag tränar rätt hårt i vanliga fall behöver jag ibland få göra något med ett annat syfte än att bara bli stark eller uthållig. Som kampkonst. Plus att man aldrig vet när det räddar livet på mig…
Igår gick jag för övrigt runt i tre timmar på stan i jakten på den perfekta presenten till min sambo som fyller år inom kort. Tre timmar kanske inte låter mycket, men jag avskyr verkligen att trängas med människor och jag avskyr shopping. Trots det lyckades jag lösa ut situationen med vad jag tycker är gott resultat. Vi får väl se när det är dags för presentöverlämning…
En sak jag har börjat tänka allt mer på nu är hur vi ska lösa det praktiska när jag är borta. Självklart kan jag sätta mina räkningar på autogiro och se till att ett belopp dras från mitt konto och sätts in på vårt gemensamma för att kompensera för att jag inte längre bidrar till hushållet, även om jag naturligtvis inte heller belastar det särskilt mycket heller i min frånvaro. Den biten är jag inte orolig för. Det är vad som händer när hon ska ta sig till jobbet och kylan knäckt SL på sitt sedvanliga vis. Eller om diskmaskinen är sönder. Eller att det bara är mörkt, kallt och stormigt och jag inte kan vara hemma och hålla om henne. Ibland är det lätt att tro att vi som åker inte bryr oss om sådana saker, utan bara fokuserar på det vi måste lära oss för att kunna göra ett bra jobb därborta. Sanningen är att det är precis tvärtom; vi tänker på småsakerna hela tiden. För ingen som åker ser ju fram emot att lämna sina nära och kära. Ingen vill ju känna det där hugget i hjärtat när vi inte kan finnas där för en partner som är ledsen. Ingen vill lämpa över ansvaret för det vardagen på den andra. Men det är en konsekvens av att vi åker och det går inte att göra något åt. Stanna hemma, säger ni kanske. Jo visst, men riktigt så funkar inte världen. Dessutom har vi en internationell tjänstgöringsskyldighet i våra kontrakt som gör att man kan bli uppsagd om man vägrar att åka. I mitt fall hade jag nog kunnat säga nej utan repressalier, men eftersom jag var nyanställd, provanställd och inte riktigt fattade vad det skulle innebära tackade jag ja. Och nu sitter jag här tio månader senare på väg till världens näst fattigaste land. Livet blir inte alltid som man tänkt sig…
Kommentarer är stängda.