Lugnet före stormen. Det är så det känns just nu. Imorgon är det dags för en vecka med mer traditionell träning och jag ser fram emot det, men samtidigt vet jag att det kommer att bli tufft. Utrustningen man bär på väger en hel del och efter upp till tolv timmars springande, krypande, hasande, skjutande och ställningsskiftande tenderar kroppen att bli rätt mör. Även om jag till vardags har en ganska lugn och skrivbordsbunden tjänst satsar jag mycket tid och kraft på att hålla mig i form. Jag är ju ingen ungdom längre och det blir allt svårare att komma tillbaka i form efter semestrar och andra tillfällen när den regelbundna träningen läggs på hyllan. Därför försöker jag att få i alla fall fem pass i veckan. Många yngre kollegor fokuserar mycket på gymmet, men själv har jag droppat den typen av träning till förmån för löpning, kettlebells och CrossFit-liknande upplägg. Jag skiter i om jag har en tvättbräda (nej, det har jag såklart inte) och tänker inte dieta ner mig till fem procents kroppsfett eftersom jag gillar att äta godis, kakor och mat alldeles för mycket för att offra det. Däremot känner jag att det är viktigt med en bra corestyrka eftersom man annars får problem att lyfta och bära utrustningen. Inte heller är jag en naturlig löpare, så min åttakilometersrunda brukar vara en kraftansträngning, åtminstone när jag satsar på sub 5:00/km.
Idag har jag alltså sprungit min runda, gjort chins och dips och dessutom gått och handlat. Handla, det räknas väl inte? Jo, om man dricker så mycket mjölk som vi gör så räknas det faktiskt för kassarna väger typ trehundra kilo styck. Ibland avundas jag de där människorna som valsar runt i godishyllorna i slafsiga kläder, till synes obrydda om hur osunda de är. Men har man väl börjat träna är det svårt att sluta. Jag tillhör dessutom den grupp människor som inte direkt vunnit jackpot i genlotteriet, åtminstone inte när det gäller fysisk status. Skulle jag sluta träna skulle jag förmodligen gå i bitar rätt omgående. Dessutom är jag rätt stolt över den förvandling jag genomgått under åren. När jag gick ut gymnasiet vägde jag en bit under 60 kilo. Idag ligger jag mellan 76 och 79 kilo. Allt kanske inte är muskler, men den stora delen är faktiskt det. Jag är starkare, en bättre löpare och mer robust nu än jag var som tonåring. Så länge jag tränar… Det är väl faktiskt en farhåga jag har inför att åka. Vad gör jag om jag blir av med benen? Eller armarna? Eller blir partiellt förlamad? Det finns naturligtvis andra, kanske mer allvarliga aspekter av den här rädslan som jag tänker skriva om senare, men även ur en träningssynpunkt skrämmer det skiten ur mig. När jag tänker på det här känns det faktiskt skönt att veta att jag inte kommer att rulla runt på ökendammiga vägar mer än absolut nödvändigt…
Kommentarer är stängda.