Vet du hur du vill ha din begravning? Troligtvis inte. Det måste vi ta ställning till. Ni som varit ute känner säkert till ”Det vita arkivet”. Finns för övrigt att ladda ner hos varenda begravningsentreprenör. Det är en samling punkter om allt från ekonomi till begravning där du redogör för din sista vilja. För att riktigt komma i fredagsstämning passade missionsprästen på att prata om vikten av att ha sådant utklarat innan vi åker. Helt rätt, det är jätteviktigt. Kanske inte så viktigt för oss som för våra anhöriga för i grund och botten handlar det om att befria dem från svåra beslut i sin sorg och samtidigt skapa en plattform för dem att kunna ta ett sista farväl om det värsta händer. Fastän jag redan har avhandlat döden för mig själv blir det överraskande påtagligt när blanketter ska lämnas in. ”Vilken musik vill du ha på din begravning?” ”Hur vill du vara klädd?” och så vidare. Det är ju allmänt känt att en del planerar sitt bröllop väldigt tidigt i livet, men begravning? Inte fullt så vanligt. Många tankar snurrar. Skulle jag vilja ha det litet, stillsamt och personligt? Ibland är det precis så jag vill ha det. Samtidigt skulle jag inte tacka nej till en statsbegravning där svenska folket gick man ur huse för att se mitt begravningståg passera genom Stockholms innerstad. Någonting säger mig att jag inte kommer att få den där Prideparadsliknande uppslutningen. På ett sätt skulle jag vilja att folk mindes mig med glädje och en fest, men som vi fick betonat idag är begravningen faktiskt inte till för vår skull utan för våra anhöriga. Äh, jag ska klura lite i helgen så kommer jag säkert på något som representerar mig och ändå lyckas vara värdigt. Nu är jag i och för sig övertygad om att jag kommer hem levande, annars skulle jag inte åka, och det gör att jag kanske inte riktigt når ända fram i min förståelse på samma sätt som jag skulle gjort om jag hade haft en obotlig sjukdom. En sak är dock säker: Jag har alltid varit en informell kille som faktiskt levat ett bra liv och det vill jag ska återspeglas hur och när jag än går hädan.
Militärer är på många sätt väldigt lika studenter. I synnerhet när det kommer till middagar. Det ska sjungas förbandsvisor och skålas till höger och vänster. För mig har det där med sång till middagen aldrig lockat. Tvärtom, jag blir rätt avskräckt om jag kommer till en fest och hittar ett sånghäfte bredvid tallriken. Under kvällen sjöngs det. Bra vill jag inte påstå, men med en hel del hjärta. Det är konstigt egentligen. Ena sekunden står en officerare på en höjd medan det smäller omkring honom och delar iskallt ut order efter order. Nästa står han med ena foten på ett bord, glad som en lärka, och sjunger Hästens skål med en inlevelse reserverad för en sjuåring. Det påminner om en sådan där blädderanimation i anteckningsblocket man gjorde i skolan när man hade tråkigt. Väldigt polariserat med andra ord. Krigare. Barnunge. Krigare. Barnunge. Krigare. Barnunge. I och för sig hedrar det människor att lyckas ha barnasinnet kvar även om resten av livet inte är riktigt lika mjukt och fint. Det brukar jag i alla fall alltid hävda för att förklara för oförstående varför TV-spel är den högsta formen av underhållning…
Kommentarer