Ett litet tag framöver kommer bloggen att fokusera mer på händelser och upplevelser utanför Försvarsmakten. Det är bara temporärt och beror på omständigheter som kommer att uppdagas i takt med att dagarna går. Jag hoppas att ni har tålamod med detta och kanske till och med finner dessa upplevelser och tankar intressanta. Kanske är det vad som behövs för att vi ska få en nytändning tillsammans, ni och jag. Vi som åker på mission är trots allt individer, med känslor, drömmar, ambitioner och inte minst relationer, därför gäller det för oss att maximera tiden här hemma och i den ingår i alla fall för mig att hänga in uniformen längst in i förrådet och bara känna mig som jag. Att jobba inom Försvarsmakten är att leva inom Försvarsmakten. Det är en livsstil som inte bara kräver att du rättar in dig i ledet utan även att de omkring dig rättar in sig i ledet vare sig de vill eller inte. Jag säger inte att det bara gäller Försvarsmakten, det finns många yrken som är sådana (hummerfiskare, naturfilmare, svetsare på oljeplattform med flera), men jag kan ju bara tala för mina erfarenheter och jag har faktiskt aldrig fiskat hummer och mina naturfoton sträcker sig till att jag ibland sträcker ut kameran från den franska balkongen. Det finns inte en chans att jag skulle ligga i en lövhög i fyra månader i hopp om att få se en tjäder kuta förbi. Svetsare? Jag? Praktiskt lagd? Hahahaha.
Ibland önskar jag att jag fick gå civilklädd i Afghanistan. I ett par sköna jeans, t-shirt, träningsjacka och kanske ett fräckt men meningslöst axelhölster. Som en undercoversnut i The Shield. Inte så mycket för den coola känslan som för att försöka behålla så mycket som möjligt av min individualitet. Nu tror jag i och för sig att jag är rätt bra på att hävda den ändå, men uniformen är märkligt effektiv i sitt syfte: Att likställa alla. Sedan finns det självklart legala aspekter utöver de representativa, skyddande och informativa aspekterna av uniformen som gör att jag utan knot kommer att bära den, men ändå. Jag njuter av att komma hem och slafsa till det. Fast igår gjorde jag en mardrömslik upptäckt när jag skulle in på krogen…
Här har jag raljerat över uppställningar och discipling och så vidare, och så kommer jag på mig själv med att bli sur över omgivningens oförmåga att rätta in sig i ett snyggt arrangerat led när man ska in på krogen. Istället knuffas det, kön är allt från två till sex personer bred, ibland står man vänd bakåt, helt plötsligt ska det knuffas när man närmar sig repen som står uppställda i ett futilt försök att strukturera upp kön – det tar liksom aldrig slut. Hur svårt ska det vara att ställa upp i två led med lucka mellan framförvarande och bakomvarande så att dörrvakterna, inget ont om dem, får lättare att räkna in gästerna? Nä, jag blir fan svettig bara jag tänker på det.
Här är en bild från anhörigdagen. Jag har maskat ansiktena, dels för att det får mig att känna mig som före detta SAS-soldaten Andy McNab, dels för att jag faktiskt inte har någon lust att hänga ut vänner, släktingar och bekanta. Vad ni ser är inte ett gäng grabbar som diskuterar en förberedelser inför en smash-and-grab utan jag som går igenom och förklarar hur en Glock 17, eller Pistol 88 som man måste kalla den i Försvarsmakten, fungerar. Det är jäkligt enkelt egentligen. Fyll på ett magasin. Tryck i magasinet. Mantla. Krama avtryckaren. Ungefär så lång tid tog min förevisning också.
Kommentarer