En dag jag aldrig trodde skulle komma är nu här. Jag befinner mig nämligen på en mil upp i luften och bloggar. På min iPhone. Närmare Steve Jobs kommer man inte. Och WiFi på planet, det är nästan så jag förlåter Norwegian för tidigare misstag. Dock inte att ni visar Midnight in Paris ombord. Men teknikutvecklingen är fantastiskt. Att den sedan tvingat mig att bli en av nätets slavar, ett bruk eller snarare missbruk svårare än heroin, är en annan diskussion. Tänk om samma möjlighet kunde erbjudas i Afghanistan. Ett låst trådlöst nätverk för privat surfande skulle vara en livlina jag vore beredd att betala för. Skype, Facebook, bloggen – allt som ger chefer och säkerhetsmänniskor stora skälvan hade varit mitt paradis. På sikt tror jag att det är dit vi måste ta oss. Begränsningar i kommunikationen är förståeliga av säkerhetsskäl, men det är svårt att blunda för att vi har ett större behov, en större vana och större krav på att kunna vara uppkopplade. Våra sociala nätverk är större än någonsin, och att jacka ur dem i sex månader känns inte hållbart. Därmed inte sagt att all information ska realtidtwittras på @vadviintevillattmotståndarenskaveta eller att underrättelsefunktionen ska starta ett eget Wikipedia. Jag tror som vanligt på utbildning istället för begränsningar. Samtidigt finns det så många som urskillningslöst statusuppdaterar om fyllor, hjärtefrågor, var de är och gör så att jag kanske är naiv, det kanske är omöjligt att få en hel kontingent att fatta vilken kommunikation som gäller. För mig är det enkelt. Jag vill bara kunna prata lite med mina nära och kära, höra deras röst, säga ”hej, jag lever och mår bra”, och den möjligheten finns redan även om alla kanske inte kan göra det så ofta de önskar. Utöver det vill jag fortsätta skriva om mina tankar, och det är väl där jag inte riktigt vet hur det kommer att fungera. Men jag löser det på något sätt…
Ha det så bra på resan…. Hälsa alla jag känner där nere.
Det kommer att funka ganska bra med kommunikationen.
Visst,
det kommer ju att funka mindre bra ibland också beroende på vart du befinner dej,
men överlag så måste jag som anhörig tycka att det går jättebra.
Vi har kontakt via MSN så gott som dagligen, när tid och möjlighet finns för honom och jag är online.
Men var noga med att berätta att du kanske inte kommer att kunna höra av dej så ofta, eller kanske inte alls om du vet att ni ska ”jobba borta” eller bara har mycket att göra,
Då slipper man som anhörig gå och oroa sej mer än nödvändigt 🙂
Ibland blir det ju bara ett snabbt ”Puss på dej” för att någon av oss inte är online eller att han måste iväg och ”jobba”,
men då får han ju det meddelandet när han har möjlighet att logga in nästa gång också finns ju e-mail och telefoner också 🙂
Själv så tycker jag att MSN är det bästa.
Det är ju så lätt att bara skriva ett kort ”Kram” 🙂
Jag tror att det som räknas i slutändan är att veta att någon tänker på dej och saknar dej.
Tack för infon. Jag uppskattar allt sådant.