All work and no play…

Jag har sagt det förut, men att göra mission är inte bara de månader man är ute i världen utan även de fyra månader av extremt mycket jobb som föregår insatsen. Att vara schemalagd från 7.30 till 20.30 tre dagar i veckan är mer regel än undantag. Och då slutar du även 20.30 den dag i veckan man börjar 12.30 vilket innebär att du i princip inte hinner göra något annat än att jobba under veckorna. Glöm träning (såvida det inte är schemalagt). Glöm intressen. Glöm tv-program, socialt umgänge, att lämna in bilen på verkstad, gå till tandläkaren, hämta ungar på dagis, gå till banken. Möjligtvis hinner du göra det på fredagen då du slutar tidigt för att hinna pendla hem och få i alla fall hela helgen hemma. Visst är det självvalt (i viss mån, det är ju trots allt en del av tjänsten numera och inte något man söker till), men ibland undrar jag om inte upplägget hade kunnat förändras för att passa oss som passerat den ålder då det är ett stort äventyr att vara borta. Så om du eller någon annan anhörig funderar på att åka på utlandstjänst, var då medveten om att det inte bara är halvåret man är på insats som är en uppoffring utan det är minst tio månader av ens liv man får ge upp. För mig innebär det till exempel att jag snittar en nattsömn under arbetsveckorna på max sex timmar under den här perioden… Sedan ska man veta att andra veckor inte alls är så tunga som de ser ut på schemat. Egen tid, fys, inläsning och så vidare kan ta upp nästan en hel vecka vilket är rätt behagligt. Men faktum kvarstår och det är ju att du är schemalagd till 20.30 vilket gör att du aldrig kan ta något annat än jobb för givet…