Eftersom jag åtminstone ibland vill ligga i framkant packade jag ner min utrustning idag, i alla fall den jag inte kommer att använda just nu och det är egentligen allt. Fyra stora väskor blir det. Av någon anledning ska allting, varenda par kalsonger, varenda handduk, varenda gummistövel, fraktas iväg vare sig vi tänker använda det eller inte. Det finns säkert någon intelligent anledning till detta, men jag är i så fall inte intelligent nog att uppfatta den. Jag hatar att packa och det tog mig i alla fall två och en halv timme av blod, svett och könsord att lyckas få ihop väskorna. En del är perverst fixerade vid ordning; de tar fram allt, viker om, rullar ihop och inventerar. Andra, mer liberala med en skön inställning till livet, pular ner saker där det finns plats och hoppas på det bästa.
Idag fick jag ett spontant besök på jobbet av min förbandschef, alltså han som är chef där jag jobbar till vardags. Det var mycket uppskattat. Jag har ju känt mig lite avslagen den senaste tiden sedan Dubai fick mig att längta till det civila igen, men en längre pratstund med chefen gjorde mig på gott humör. Vissa personer har en klarsynthet och en rak och ärlig attityd som tilltalar mig. Framför allt gillade jag slutklämmen: ”Jag åker hit och hycklar lite engagemang för din situation, det är ledarskap.” Eftersom min bakgrund i det civila lärt mig att man aldrig kan ta för givet att folk förstår humor är det bäst att skriva att han alltså sade det med glimten i ögat. Ibland tvivlar jag på min karriär i det militära, men så kommer ett sådant här samtal och genast börjar jag omvärdera min situation; det kanske inte är så dumt i det militära även om jag inte tänker sätta min fot på afghansk mark igen när det här är över.
Och överraskningarna slutar inte där. Tjejen hade fixat min favoritmat och det är inte bara en fin gest, det är precis vad jag behöver eftersom vägen till mitt hjärta går via magen. Nu är morgonens pina när jag tvingades gå upp tidigt och byta lampa på bilen bara ett minne blott. I alla fall i åtta timmar till, innan det är dags att gå upp igen…
Som en av FS22-cheferna skulle sagt: Klart jävla dubbelslut!
Det är alltid lika roligt att läsa din blogg. Man blir på bra humör. Keep up the good work.
Det är alltid lika roligt att träffa dig på morgonen för det gör mig på gott humör.
Har läst din blogg några veckor nu och jag har aldrig fastnat så mycket för någon annan blogg som för din. Du skriver om intressanta saker på ett välformulerat sätt, och det är ofta man känner igen sig i vissa situationer. Min sambo åker också ner till sandlådan nu och det är roligt att få ta del av andras tankar om missionen än bara hans. ^^
Keep up the good work, och ta hand om dig!