… vilade han inte alls för han var tvungen att åka till jobbet. Japp, en vecka i sträck och tre och en halv dag till innan det är dags för några dagars vila och återhämtning. Tempot är väl inte skyhögt just nu, annat än kanske då och då när vi ska gå från noll till hundra på en timme. Ofta beror det på helt bisarra situationer som till exempel lunch. Låt mig förklara det här närmare. Försvarsmakten är otroligt duktig på logistik och ledning. Man har kompetens att planera och genomföra operationer och förflyttningar av både personal och materiel. Ibland står jag handfallen över den enorma multitaskingkapacitet som verkar rymmas i högre befäls hjärnor. Men ibland står jag också helt handfallen över att man kan missa så enkla saker som att kanske släppa på folk till lunchen i omgångar för att undvika långa köer. Det beror dock inte alltid på högre befäl inom FS22 vill jag poängtera, lika ofta handlar det om schemaläggningar som kanske är tvungna att vara på det sättet eller att utbildningsenheten inte tänker på det. Det blir istället ”japp, vi tar lunch 11.30 och 12.30 kör vi igång igen”. Samtidigt ska 500 man stå i kön och hämta mat (20-30 minuter), kasta i sig maten (10-15 minuter), köa för att lämna in brickan (5-10 minuter) och ta sig tillbaka (resten av timmen). Inte mycket tid att reflektera och varva ned då. Banalt problem kanske, men som ändå retar mig till vansinne.
Sliten känner jag mig också. Gårdagens långkörare i bistert väder satte spår helt klart. ”Du ser trött ut” är nog den vanligaste kommentaren jag får höra när jag kommit till jobbet. Jo tack, jag vet det. Det är inte så att jag inte sett mig själv i spegeln på morgonen, men just nu är skönhetssömn inte riktigt inplanerat och tyvärr har jag ett sådant utseende som gör att jag ser trött ut väldigt fort.
Igår pratade jag och sambon lite om missionen. Även lite idag. Hon tycker att det är helt sjukt fortfarande så det handlar om att hitta sätt att få det att fungera utan att försöka övertyga henne om de ädla, och i ärlighetens namn inte fullt så ädla, skälen till att åka. Det kom inga tårar, men jag ser ju på henne att hon biter ihop för min skull, för att inte lägga mer sten på bördan. För egen del väljer jag just nu strutsmetoden. Om jag börjar vandra dit i tankarna kommer jag att sitta här och stortjuta. Bara att skriva det här blir jobbigt så jag byter ämne igen.
Jag vet inte om det bara är jag, men ibland känns det som om vi är ett stort gäng polare som ska åka på äventyr tillsammans. Människor jag inte kände för fyra månader sedan och i vissa fall aldrig skulle brytt mig om att lära känna har nu blivit vänner. Det är rätt häftigt egentligen. När allt det här är över kommer det att finnas många människor där ute som gick igenom det här tillsammans med mig. Det är omöjligt att bli vän med alla, men om ett par år kanske jag ser ett bekant ansikte på en parkering utanför Coop och efter lite letande i minnets skrymslen kommer på att vi var grupperade i ett afghanskt polishus en natt. Kanske springer jag på någon på en sunkig krog i Barcelona och svingar ett par bägare till K3:s ära. Kanske läser jag en tidningsartikel om tjugo år som i text och bild beskriver hur vårt äventyr gick till historien som den mission som löste konflikten i Afghanistan (inte så troligt). Många kansken, men en sak som är säker är att jag tänker hålla kontakt med flera av mina nyfunna vänner. För det är i vänskapen som kraften, orken och modet att åka ligger.
100% på din sida
Det är tråkigt att din flickvänn inte är med på notorna och jag förstår henne det är inte lätt att förstå varför man åker om man står utanför FM.Jag har själv sagt till min sambo att jag funderar på att åka när våran dotter är större och hans komentar med ett leende är man kan inte åka med två brutna armar.Nu skulle det inte gå så drastiskt till hemma. men han är heller inte med på noterna riktigt.
Och om ni nu måsta slåss snälla torka av blodet innan ni lämnar in era väskor 😉 jag vill inte ha blod på mitt golv.