Avfärden närmar sig. För vissa är det en befrielse. Många av jägarna klättrar på väggarna av att befinna sig i den betongdjungel som utgör Livgardet. Om vi inte vetat när vi ska åka är jag säker på att något allvarligt hade hänt. Det går inte att stänga in krigare på en regemente, lika lite som det går att hålla hundar i en bur. De skäller, gläfser, morrar och skrapar med klorna mot dörren… För andra är avfärden ett stort mörkt moln som tornar upp sig vid horisonten. För mig. Fast samtidigt dras jag med av flocken; står där själv och skäller mot gallret. Ivern rasar i våra kroppar. Alla vill komma igång med arbetet. Spänningen lockar. Och i mitt fall tanken på att få komma hem. Helt sjukt egentligen, vi har inte ens åkt och jag längtar redan till hemresan. Fast det blir roligt när vi väl är på plats, det är jag övertygad om. Men även om borta kan vara bra är hemma alltid bäst.
Min grupp har redan etablerat sig bland övriga eftersom vi slåss för jämnan. Förutom närkampspassen som har en tendens att sluta med blåmärken, näsblod och pungsmärtor attackerar vi varandra när som helst, var som helst och hur som helst. Du kan bli attackerad när du sitter och torkar golvet i en Galt (personterrängbil), på en föreläsning, på väg till lunchen… Det är naturligtvis i vänskaplig anda även om det ibland kan gå vilt till, men det finns även ett allvarligare syfte. Inte nog med att det skärper vår förmåga att försvara oss i olika situationer, det gör oss också medvetna om farorna och får oss att tagga till. Vissa kanske upplever det som barnsligt när två medelålders män ryker ihop eller att det är orättvist när två stora killar ger sig på en betydligt mindre kvinna, men världen är inte rättvis. Kriget är inte rättvist. I Afghanistan kommer ingen att avbryta kampen och ge poängavdrag för ful teknik. Det är vinna eller försvinna i dessa situationer. Men framför allt gör vi det för att det är jäkligt roligt!
Kommentarer