För första gången på mycket länge försov jag mig. Tröttheten, den emotionella pressen, tristessen – det blev för mycket. Nu pratar vi inte om någon jätteförsening, men jag brukar alltid vara ute i god tid komma in ett tag innan dagen börjar så det känns ändå. Å andra sidan var jag piggare än vanligt och somnade bara ett par gånger under dagens föreläsningar. Betydligt bättre än vanligt.
Just nu är det så satans trist att vi inte vet vart vi ska ta vägen. Vi vårdar vapen, går igenom bilar, slåss, vårdar lite till, byter om från motoroveraller till uniform, äter, vårdar, slåss, har vattenkrig, smider planer, vårdar, byter om… Det tar aldrig slut. Fast samtidigt gör det ju det. Jag pratade med ett par av soldaterna häromdagen. För den ena har det här varit en lika jobbig resa som för mig, tror jag. En känslomässig ansträngning som är omöjlig att återge i ord för den som inte upplevt det. Vi talade bland annat om rädsla. Det är ju trots allt soldaterna längs ut på linjen som har den största anledningen att känna sig rädda. ”Man kanske säger att man inte är rädd, men det är klart att jag är, annars vore jag ju dum i huvudet”, sade han. Döden och det eventuellt slutgiltiga endstate det innebär är inte det som skrämmer utan det är snarare tanken på den smärta det skulle åsamka våra nära och kära. ”Det är inte så mycket tjejen som morsan jag oroar mig för”, sade den andra soldaten. ”Jag har ju aldrig gjort det annat än det här, och jag älskar ju mitt jobb så jag känner mig inte särskilt rädd. Egentligen skiter jag i varför vi är där. Jag är där för att göra mitt jobb, så enkelt är det.” Och så är det också. För vissa är det enklare än för andra. Personligen avundas jag dem som kan ha den pragmatiska synen på det hela, men det ligger inte i min natur. Vad som förvånade mig var att bägge killarna vid olika tillfällen blivit kallade för bland annat barnamördare. Det gör mig förbannad. Om de som säger sådana saker visste vilken jävla uppoffring det är att ta på sig uniformen varje dag, träna på att möta en vardag som skulle få vem som helst att bli mörkrädd, slita i mörker och kyla, hungrig, trött och hela tiden med vetskapen om att man en dag ska lämna de man älskar mest för att i ett halvår eller mer verka i ett av världens farligaste länder på grund av ett politiskt beslut som allmänheten genom sin rätt att rösta indirekt ligger bakom och allt detta för en lön som inte särskilt hög, då skulle man nog fan inte kalla våra soldater för barnamördare.
Det blev ett jäkligt djupt och faktiskt, med risk för att låta töntig, fint samtal om ilska, problem, relationer och drivkrafter. Jag blev rörd, dels över öppenheten och förtroendet gentemot mig, dels över att man faktiskt kan prata om sådant utan att lägga på ett lager tuffhet över allting. Men så är det. Den här upplevelsen förenar oss på ett sätt som är svårt att förklara. Man kan se på vissa personer att de sliter med sina avsked lika mycket som jag gör med mina och vi kan prata om det. Det hjälper. Ibland känner jag att det är samtalen vi kommer att föra där borta som kommer att vara den stora delen av upplevelsen för mig…
………….
Bra skrivet. Skriv mer när du orkar.