Tidig helg…

Efter en lång arbetsvecka (tio och en halv dag) är det äntligen dags att njuta av lite ledighet. Jag har visserligen haft roligt de här dagarna, inte minst för att jag fått tillbringa en hel del tid i motorvården och för mig är det nästan lika exotiskt som att åka till Afghanistan. Självklart finns det tillfällen när jag undrar om det verkligen var meningen att min högskoleutbildning med tillhörande studielån skulle utmynna i att jag tvättar samma smutsiga jävla bilmatta för fjärde gången, men samtidigt finns det i det en tjusning som appellerar till min arbetarklassmentalitet. Plus att det är som att gå i skolan. Flera av mina kollegor är synnerligen kompetenta på bilfronten vilket gör att jag för första gången rullat in under en bil och fått allting förklarat för mig. Jag vågar nästan påstå att jag blivit mycket mera teknisk sedan jag började jobba för Försvarsmakten. Min sambo håller säkert inte med, men det känns så för mig och då måste det vara så. Jag är ju inte en komplett idiot eftersom jag i grunden har en fyraårig teknisk utbildning på gymnasienivå och ett par år på en forsknings- och utvecklingsavdelning inom industrin, men då höll det sig på en annan nivå. Mer teori och framför allt med en helt annan inriktning. Det ”grova”, som mekanik, hydraulik, pneumatik med mera har aldrig legat för mig utan jag har alltid haft lättare för att plocka isär och fixa mindre saker typ en dammsugare eller en dator. Därför är det bra att jag tvingas möta den här delen av verksamheten, och inte bara jag utan alla för den delen. I motorvårdslokalen är korpralen kung och kaptenen lyder. Det finns en poetisk rättvisa i detta.

Ikväll tänkte jag gå på dejt. Med min tjej alltså. Göra de här sakerna alla andra kommer att göra i vinter: Dricka choklad på ett kafé i Gamla stan. Vandra längs neonbelysta gator tills det nyper i kinderna. Hålla varandra i handen och peka in genom resebyråernas skyltfönster medan vi drömmer oss bort till varma stränder och mojitos på sextiotredje våningen. Njuta helt enkelt. Och jag tänker inte gå upp tidigt i morgon heller för nu är jag värd en sovmorgon. Det är vi alla. Cheferna verkar nöjda och vi är så redo vi kan bli. Naturligtvis kan man alltid öva en sista gång, eller fördjupa sig i något, men om vi tvingats vara kvar under utbildningens tunga ok hade det förmodligen blivit massavhopp. Jag lastar inte instruktörerna på något sätt, eller Livgardet för den delen, det är bara att man kommer till en gräns när det inte går längre. Ibland undrar jag om inte den här tiden kombinerat med de stundande avskeden är den jobbiga delen av missionen…

Förhoppningsvis kommer bloggen att kunna handla om vardagen på ett annat sätt när vi är i missionsområdet. Jag har medvetet hållit ner på informationen eftersom det finns en sund, och hos vissa lite mera osund, skepsis till bloggande inom förbandet och även på högre ort, och dessutom är vardagen här inte så spännande. Om jag lyckas lägga beslag på en internetkabel och får några minuter över dagligen kommer jag att göra mitt bästa för att spegla tillvaron för oss. Frågor och funderingar är naturligtvis välkomna och jag ska göra mitt bästa för att besvara dem utan att äventyra säkerheten för mig eller någon annan. Om ni är släkt, sambo, gift eller på annat sätt anhörig till någon som ska iväg ber jag er att inte läsa den här bloggen som en officiell kommunikationskanal. Jag kan inte svara på frågor om just er soldat eller lägga ut information om något händer utan för allt sådant hänvisar jag till Förvarsmaktens hemsida. Trist inlägg egentligen, men det är lika bra att ta sådan formalia nu så att det inte blir problem senare. När jag ändå är i farten och tråkar ut er kör vi min sedvanliga disclaimer igen: Även om bloggen ligger på Försvarsmaktens hemsida ska den inte ses som en officiell kommunikationskanal och jag representerar i det här fallet varken en funktion eller ett regemente utan bloggar som privatperson. Alla åsikter jag uttrycker är mina egna och de är färgade av mina erfarenheter och upplevelser, och kan således inte betraktas som allmängiltiga. Så, då kan jag andas ut och dricka upp mitt kaffe. Ommöblering i däckhotellet (mitt förråd) väntar…