När allt blev på riktigt…

Jag har ju tidigare berört tankarna på döden som finns där och lurar i bakgrunden. Numera har många av oss tryckt undan de tankarna. Inte släppt dem, det gör man inte, men skjutit dem åt sidan allt eftersom vi börjat fokusera på våra huvudsysslor. Idag gjorde sig tankarna påminda igen. Under en föreläsning visades ett avsnitt av Ross Kemp i Afghanistan där den brittiske profilen åker som inbäddad journalist hos B Company i 1st Battalion, Royal Anglians (”The Vikings”). I början av avsnittet visas en sekvens där soldaterna får se bilder på hur en av deras vänner kommer hem till England i en kista. De annars så hårda, tuffa grabbarna gråter öppet av sorg och saknad och ingen skyggar från att visa sin sorg trots tv-kamerorna. Ett riktigt gripande inslag. Det blev en lite konstig stämning i salen när alla på nytt tvingades reflektera över både sin egen dödlighet och den potentiella situationen att man kanske skickar någon annan in i döden. Statistiken säger visserligen att vi alla kommer att komma hem levande, men som alla vet visar statistiken inte verkligheten. Jag har förmånen att troligtvis slippa komma i kontakt med stridigheter, men alla har inte samma tur. För vissa är det ett faktum att de kommer att hamna i skiten. En del vill hamna i skiten för att testa vad de går för. För mig finns det inget självändamål i att riskera mitt liv i onödan för en insats jag känner mig kluven till. Men det är en helt annan diskussion jag tänker ta i ett helt annat blogginlägg…