Brotherhood…

Då var sista besöket av brorsorna innan avresan över. Fastän de kan vara så satans dryga, härjiga, jobbiga och stimmiga känns det svinkonstigt just nu. Vi är visserligen vana vid att inte träffa varandra under långa perioder eftersom vi alla bott och pluggat utomlands i perioder av våra liv, men när fan blir gammal blir han religiös och i mitt fall innebär det att familjen som alltid varit viktig för mig blivit ännu viktigare. Det gör faktiskt mer ont än vad jag trodde att genom fönstret se dem gå över gårdsplan. Samtidigt är det skönt att få sådant överstökat. Jag tror att det blir lättare efter första leaven för då vet jag vad det är jag åker ner till, och rutinerna är satta och arbetet igång. Nu är det idel tankar, funderingar, brottstycken ur medierna och lugnande ord från vänner som redan är på plats eller varit ute tidigare, men det är som ett pussel där du fått nästan alla bitar men ingen förlaga så du vet inte vilken bild du bygger upp. De första skälvande stegen när vi landar; dofterna, ljuden, blickarna som möter oss – det är svårt att föreställa sig dem och därmed också att förbereda sig för dem. Jag har som tur är rest en del i mitt liv vilket gör att jag ändå kan ha någon slags ram inom vilken jag tror mig ana hur det kommer att se ut, men det finns inga garantier för att jag har rätt. På ett sätt är det här också anledningen till att jag började jobba för Försvarsmakten. Jag har alltid haft en konstig önskan att få vara där det händer och nu, när jag får chansen att faktiskt vara det, då känns det inte alls som jag hade hoppats. All nervositet kryddas dessutom av rapporterna om stormar och dåligt väder både här och där. Jag skulle vilja säga att jag är mycket flygvan, men det hindrar inte att jag alltid blir nervös när jag måste upp i luften. Egentligen är jag inte flygrädd utan jag är rädd för att vi ska trilla ner och det är en helt annan grej påstår experterna. Nej, nu vill jag bara att vi ska vara på plats på campen, att jag fått iväg några samtal hem och berättat att allt gått bra och att vi kan köra igång så jag slipper tänka och känna så mycket. Är det för mycket begärt…?