Somliga går i trasiga skor…

Jag ber om ursäkt för min temporära frånvaro. Afghanistan är inte direkt världens IT-centrum och både mobiltäckning och datatäckning påminner mycket om Sverige på 1700-talet. Resten av Afganistan påminner mer om tiden före Jesu födelse. Visst finns det teknik här också, inte minst mobiltelefoner som varenda person verkar ha, men samtidigt är det på sina håll riktigt fattigt. Det skär lite i hjärtat att se barn som kommer i kylan utan mössa, utan strumpor och inga riktiga skor. Samtidigt sitter vi på camper och äter potatis, lax och kotletter, och avrundar med hjortron och kanske en glass. Innan ”vän av ordning” börjar skicka insändare till tidningarna om hur jävligt det är av oss vill jag dock poängtera att det inte direkt är vardag med hjortron och att ingen är betjänt av att vi hasar oss ut trötta, hungriga och undernärda. Men visst är det sjukt. När jag ser landet genom bilrutan är det svårt att tänka sig att de 2014 ska sköta sig själva, mer eller mindre. Ibland önskar jag att någon politiker kunde tänka sig att visa mod och säga som det är: Alla drar sig ur av kostnadsskäl, må det vara liv eller pengar, men att tro att det är en fungerande statsapparat och struktur vi lämnar efter oss är befängt. Det gamla levnadssättet, de gamla mönstren är så starka, så svåra att bryta att jag undrar om det någonsin kommer att ske. Sedan kan man alltid diskutera om alla behöver leva som vi gör. Jag lägger ingen värdering i hur afghanerna lever, kanske bara när jag ser vissa maktstrukturer som jag inte alls håller med om, men fattigdomen är ett jävla aber hur man än ser på det.

Under de senaste dagarna har jag haft förmånen att jobba lite tillsammans med våra finska kamrater och jag är mycket tacksam för den chansen. De är fantastiskt sympatiska, öppna, omhändertagande och professionella. Den där kärvheten vi tillskriver dem hemma verkar bortblåst här. När vi pratar om den svenska insatsen glömmer vi ibland bort att vi faktiskt delar camp med finländarna (observera, inte finnarna för det finns faktiskt finlandssvenskar också!). Jag hoppas att jag i alla fall får fler möjligheter att jobba med dem för det har varit mycket givande. Lika trivsamt har det faktiskt varit att upptäcka det svenska NSE:t, National Support Element, som hanterar gods, flighter och annat. Fantastiskt trevliga, glada och hjälpsamma människor. Mer sådant till folket!

På det personliga planet tycker jag att det går hyfsat. Många menar på att man inte ska ringa hem så mycket för att inte vänja de anhöriga vid kontakten ifall man inte kan ringa under en period. Jag förstår den synen och tycker att den är ganska vettig. Det innebär inte att jag håller med om det. Själv försöker jag ringa hem så mycket det bara går. Om så bara för att få prata i någon eller några minuter. Det handlar inte bara om att visa dem att jag bryr mig och att jag tänker på dem, det handlar också om att jag ska få den koppling till mig liv som jag saknar. Om jag inte kan ringa på ett par dagar så är det väl så, men för mig är det inte självändamål att inte ringa. Alla väljer vi olika vägar att hantera saknaden och hemlängtar. Jag försöker att göra så mycket jag kan eftersom jag gillar det. Visst blir det lite svårare för mig att stå med benen i bägge läger, men jag klarar inte av att försöka skärma av mina känslor heller. Som den emotionelle kille jag är tar jag hellre lite upp och nedgångar i humöret än att ringa hem till tjejen en gång i veckan och låta henne gå hemma i ovisshet. Men det är jag och jag dömer ingen som väljer ett annat sätt, alla är vi olika och alla har vi olika förutsättningar.