Då har jag vaknat efter kanske den bästa natten sedan jag kom hit. I vårt lilla tältboende här på Marmal sover vi i små egna rum, eller ”puppor” som det allmänt kallas. Det är bara tältväggar, men att få stänga in sig och sova i sin säng är ändå grymt skönt och jag känner mig mycket utvilad, eller skulle om det inte var för den där jädra förkylningen. En dimmig och kylig morgon har också blivit till en solig och vacker dag vilket gör det roligare att betrakta den enorma logistikprocess som krävs för att driva en stor bas som den här.
Jag kunde också sitta en längre tid vid ett fungerande internet och prata med tjejen på en fungerande lina och det betyder så mycket för mitt eget stridsvärde. Nu har jag fått den där lilla knuffen i rätt riktning igen. En annan faktor är att jag de senaste dagarna fått chansen att se lite mer av landet och komma i kontakt med afghaner. Det finns så mycket att säga om det här landet att det är omöjligt att få ner det på pränt, men jag vill fortfarande mena att det är det mest komplexa landet och folket jag någonsin varit i, samtidigt som det på många sätt är det simplaste. Som jag tidigare sagt är jag tacksam över att jag får chansen att ibland se landet på riktigt, eller ja, så på riktigt det blir när vi kommer i full stridsutrustning… Många av mina kollegor har jobb som innebär att de inte får den möjligheten och det tycker jag är tråkigt. Det kanske inte är livsnödvändigt för alla befattningar, men för den personliga utvecklingen och förståelsen för vad som sker tror jag att det är viktigt att försöka ta sig ut och se med egna ögon vad som annars bara blir ord. För mig innebär de tillfällen jag lämnar campen att jag får mer förståelse för min egen funktion och vad jag kan bidra med. Samtidigt är det ett äventyr och det är väl egentligen därför många av oss är här. Det är en surrealistisk känsla för oss som tillhör tv- och dataspelsgenerationen, men jag vill verkligen trycka på att det inte är häftigt på det sätt man får för sig. Vi är inte här för att leka och det finns inga andra chanser. Det gör ont i ryggen efter ett par dagar i kroppskydd och utrustning som kanske uppgår till åtminstone 25 kilo. Händerna spricker och blir infekterade, ögon och näsa rinner. Ingen dans på rosor, det kan jag lova. Upplevelsen ligger i att möta folket. Bara att prata med dem och se hur de lever gör att jag tvingas reflektera över allt mellan himmel och jord. Barnuppfostran, hur jag bemöter människor, vad mina mål i livet är, vad jag är beredd att kompromissa – många saker ställs på sin spets här. Problem hemma kommer fortfarande att vara problem hemma. Jag kommer inte att skratta och tänka att det finns de som har det värre om kranen går sönder och jag får vatten i hela badrummet. Bilköer kommer inte att bli roliga bara för att jag suttit inklämd i en obekväm galt på vägar som bara kallas vägar för att det inte finns ett annat ord för dem. Men för varje dag uppskattar jag mitt liv hemma mer och mer. Hur skönt är det inte att vakna med en person man älskar en lördagmorgon och bara ligga och dra sig i sängen? Att ringa en kompis och gå ner på stan för lite käk? Det är ovärderligt. För varje dag påminns jag om att ett liv i lugn och ro utan konflikter, utan krig runt hörnet, är det bästa som finns. För mig. Fortfarande är det så att alla är olika och jag kan inte tala för de tusentals soldater som finns i Afghanistan. Jag kan bara tala för mig, och för mig är borta bra, men hemma bäst!
Kommentarer