När helikoptrarna flyger över huvudet och stridsvagnar rullar förbi är det lätt att tro att det här är det riktiga kriget. Fel. Det handlar om papper. Om möten. Om PowerPoint-presentationer. Om dålig engelska, ibland obegriplig sådan. Om tragglande. Om anteckningar. Om antal. Om kafferaster. Om struktur. Om egon… Krigsmaskinen är ett jävla monster som äter allt i sin väg. Till slut blir strukturerna så självgenererande att det andra, själva kriget, blir något perifert som används för att mata byråkratin med formulär. Kraven på effekt finns där, men tiden och resurserna går åt att fylla i olika mallar istället för att göra nytta där den behövs. Nu är jag visserligen bara en liten kugge i kanske det största maskineri som finns, men ibland vill jag stånga huvudet blodigt och skriva ”fuck you” med blodiga fingrar på kontorsdörrarna. Det känns nästan som att köras ned i en köttkvarn. Alla länder har sin agenda, sitt sätt att se på saker. Ett land som är känt för sin effektivitet fortsätter att bedriva sin verksamhet på ett närmast kliniskt sätt vilket har sina för- och nackdelar. Andra länders styrkebidrag verkar mest ägna sig åt att besöka PX:en (butikerna) på camperna och åka runt och snylta mat. Det är en jävla cirkus helt enkelt. Ibland undrar jag vad som skulle hänt om det hade varit möjligt att använda pengarna som pytsats in i det här kriget till att bygga upp landet. Förmodligen hade det varit i paritet med Dubai då. Men man bör ha klart för sig att det är helt omöjligt att dela ut pengar och lita på att de används. Det här är ett land byggt på vapenmakt och våld, och pengar korrumperar precis som makt. Ju mer jag ser av Afghanistan och hör om det, desto säkrare blir jag på att det aldrig kommer att gå att låta enbart civila krafter försöka ordna sina projekt. Såvida inte de civila krafterna känner för att bära vapen förstås… Betyder det att vi militärt kommer att få ordning på landet? Nej, det funkar naturligtvis inte heller. Drivet att förändra måste komma inifrån. En gång pratade jag med en före detta missbrukare som sade: ”För att ta sig ur ett missbruk måste man nå botten, det är bara då det kan vända. Så länge man skyller sitt missbruk på samhället och på andra kommer man aldrig att bli fri.” Precis så är det för Afghanistan. Problemet här är bara att många människor redan befinner sig på botten medan andra ser sin chans att sko sig på all ”hjälp” som förs in i landet. Var börjar förändringen då? Att ständigt kastas mellan högtravande ord och planer, och fattigdom och elände upplever jag som både stimulerande och jobbigt. Perspektiv skiftar, åsikter ändras och mitt i alltihopa finns faktiskt människor. Och jag. Naturligtvis även jag. Fast jag grubblar inte hela tiden, ibland tittar jag på film, läser bok, snackar om annat och har roligt också. Och bloggar. Så det är ingen Moder Theresa som skriver den här bloggen direkt. Trots fattigdom och förståelse måste jag ju fortfarande vara beredd att försvara mig själv, mina kamrater och svenska intressen med vapen i hand så en viss distans är viktig att behålla.
Jag pratade förresten med min morfar idag. När jag för en gångs skull har en telefonlina som fungerar bra är det lika bra att köra en kommunikationsrunda. Jag saknar min morfar. Vi pratar lite då och då på telefon när jag är hemma i Sverige, men han finns ofta i mina tankar. Många av mina finaste minnen från barndomen handlar om hur vi fiskade, täljde visselpipor, åkte runt i orten han bor i och hälsade på folk. Ofrånkomligen började jag tänka på att jag faktiskt är långt ifrån mina nära och kära om de blir sjuka eller så. Det känns ganska jobbigt faktiskt.
Bara därför måste jag kompensera med några positiva tankar. Som att jag fått tag på ett hölster att på höften när jag är på campen istället för det där skavande lårhölstret vi utrustas med. Och att jag lagt beslag på dussinvaror som öronproppar, sårvård, Försvarets hudsalva och liknande. Små saker kan tyckas, men det är alltid roligt att bygga upp sitt förråd av nyttiga prylar. Ett av soldatens små nöjen är att ständigt leta nya smarta lösningar på allt från hur han eller hon packar ryggsäcken till var kniven ska bäras. Det tillverkas eller köps små, finurliga lösningar, ofta till dyra pengar eftersom det finns klyftiga människor som förstår att tjäna pengar på detta. Ofta finns det en egennytta i det hela. En patrull i ett visst fordon kanske visar att du bär för mycket på ena sidan så du får svårt att komma ur bilen, då är det dags att flytta om fickorna. En annan gång kanske du inte kommer åt radion när du ligger på magen vriden åt vänster med halva benet i lera och resten av kroppen i en dynghög. Flytta radion. Så där håller det på. Och så är det dessutom ett tidsfördriv så gott som något…
Kommentarer