Kära läsare!
Det är varmt och soligt i vår del av Afghanistan just nu. Säkert tolv grader i luften. Snön glimmar på bergstopparna som utgör en ständig bakgrund till vår verklighet, men på vår höjd ser vi inga spår av av den. Än. Rykten säger att den snart kommer. Hoppas att den håller sig borta för livet känns lite lättare när solen skiner.
Jag har haft några mycket intressanta och stimulerande dagar som gått i nätverkandets tecken. Mer än så kan jag inte säga, men dagarna har varit fyllda av konversationer, handskakningar, försiktiga trevare om samarbeten och dålig engelska. Även från min sida naturligtvis. Arbetsspråket är engelska med nationell accent vilket gör våra storforum intressanta. Vissa är bättre, andra är så dåliga att de inte borde få jobba i en internationell miljö. Jag råkar vara lite av en sociokameleont och tror att jag är rätt duktig att manövrera i sociala sammanhang, och det underlättar enormt när man är ny här. Det gäller att göra ett bra intryck nu för det kan ge tiofalt tillbaka senare. Nu har vi dessutom börjat glida in våra egna spår och det gör att verksamheten löper på på ett annat sätt än tidigare. Var och en traskar på i sin fåra, tänker till och gör det man ska, om det så handlar om att vakta campen eller bestämma vad den svenska kontingenten ska göra. Rutiner börjar sättas och folk börjar röra sig självständigt. Jag tycker att det är skönt eftersom jag är van att lösa problem snabbt med fokus på effekten snarare än att dra saker i långbänk. Byråkratin är ett gissel för hack-and-slash-personer som jag, men det gäller att förstå vilka kurvor jag kan gena i, och just nu är det inte helt klart. Det kommer med tiden, det är jag säker på. Och tid har vi ju. Inte hur mycket som helst, och det är nog ingen mer tacksam för än jag, men tillräckligt för att komma in i jobbet, leverera en del och sedan lämna över till någon annan. Det kommer att kännas konstigt att en dag lämna över allting till någon annan. Varje kontingent sätter på gott och ont sitt avtryck på hur verksamheten bedrivs och om ett halvår är det någon som ska ta vad som förmodligen kommer att kännas som mitt skötebarn och fostra på sitt sätt. Samtidigt är det precis vad jag gör nu så jag ska inte kasta sten i glashus heller.
Jag ville mest säga att jag tänker på er jag känner, och att alla mejl från såväl känd som okänd är hjärtligt välkomna. Det mest triviala blir intressant. Har en kompis varit bakfull? Tänker tjejen ta taxi hem från utestället? Har jag fått någon post? Vad vill ni läsa om? Mejla på! Jag har liksom inte någon annanstans att vara. Min fysiska kropp är låst till Afghanistan, men men tankarna är fria och vandrar längs internets mystiska vägar.
Salaam!
På hur många ställen är ni stationerade ? Är det någon skillnad på dessa?
Det ser ut som att ni har bra väder, stämmer rapporten som finns på norska ”yr”