Hemma hos fienden…

För några dagar sedan var jag ute på fotpatrull i några av de områden vi kallar hotspots, där det tidigare varit lite livat, tillsammans med våra finska kollegor. Innan mina vänner blir upptrissade vill jag förklara att det var en tämligen odramatisk upplevelse ur en krigskontext betraktat. Det mest spännande var förmodligen när vi körde ner i diket och fick dra upp bilen. I och för sig var det också en härlig naturupplevelse att stå post omgiven av hundra getter i solnedgång, men nu glider jag bort från ämnet. Vi åkte alltså runt till några olika byar och träffade människor. Känslan av att för första gången komma gående genom dimman in i en by hämtad ur Star Wars (första filmen) är svår att beskriva. Det påminner om en film där vinkande barn och skäggiga män spelar birollerna och du spelar huvudrollen. Fingret trummar nervöst mot säkringen och du spejar nervöst mot varje tänkbar eldställning motståndaren skulle kunna tänkas inta. Det är styvt göra för arkitekturen i byarna är inte på något sätt reglerad av byggnämnder och detaljplaner. Vi pratar murar, gluggar, utskott, dörrar som öppnas ur vinklar som är helt ologiska. Till en början ser du fiender överallt, men snart släpper nervositeten och ersätts av en nyfikenhet på vad som ska hända. Det är bara män och unga pojkar du ser, möjligtvis kan du se en heltäckt skugga kika fram bakom ett hörn för att sedan försvinna. Du går runt ett hörn och möter två små åsnor med rosa täcken på kroppen. Innan du hinner smälta den söta bilden rusar en stor smutsig, sårig hund fram och skäller på dig. Genast gör du dig beredd att skjuta den om den kommer närmare, läkarens ord om rabiessmittade hundar ekar i huvudet. Men hunden skäller och backar, van att få smaka på spö och sten om den kommer för nära. Du andas ut, tittar upp och ser en skara män på väg mot dig. Du går fram och skakar hand med några av dem, ”Salaam aleikum”. Barnen kommer nu fram och börja kretsa kring dig; snoriga, lortiga och illa klädda för kylan. Då och då ryter någon av männen till eller höjer handen och skingrar skocken som snabbt formas igen en liten bit bort och väntar in er. En äldre herre med långt grånat skägg kommer fram och presenterar sig som byäldsten. Ni sitter ner på en bänk intill ett hus och börjar prata, fortfarande omgivna av resten av männen. I ögonvrån ser du dina kollegor skärma av gator och hålla ett vakande öga på dig om situationen plötsligt skulle eskalera. Du pratar en stund med byäldsten medan de andra byborna stint stirrande på dig lyssnar på vartenda ord. Då och då skjuter de in något de vill att byäldsten ska framföra. Tolken får kämpa för att hitta rätt formulering ibland, men samtalet flyter på ganska bra trots språkförbistringen. Du lyssnar noga och försöker se om mannen du talar med ljuger för dig eller talar sanning. Plötsligt känner en kollega som varit där tidigare igen honom och kommer fram och viskar i ditt öra: ”Det där är en riktigt ful fisk!” Nu är det på allvar, men du låtsas som ingenting och fortsätter att konversera artigt. Till slut kan du inte hålla dig utan slänger in en liten, knappt märkbar kommentar bara för att låta honom veta att du vet. Där sitter ni, öga mot öga med fienden. Men situationen är varken hotfull eller otäck. Du är inte där för att kriga och det är inte han heller. I en annan situation kanske ni försöker döda varandra, men inte här och nu. Den respektfulla konversationen fortsätter, men nu med fler undertoner än tidigare. ”Jag vet vem du är och jag vill att du ska veta det här.” ”Bra, det är uppfattat och nu vill jag att du förstå det här.” Ett schackspel inlindat i komplimanger, stora ord och böner om hjälp. Du får en rundtur i byn där enstaka ärrade män, minnen från tidigare krig, kommer fram och säger något på engelska, medan ”byäldsten” för dig vidare genom slingrande gator. Till slut tackar du för dig och går vidare. Kanske kommer du tillbaka en annan dag och möts av kulor. Kanske har motståndaren lagt ner sina vapen och gått med i det afghanska reintegrationsprojektet för att återigen bli en produktiv del av samhället. Vad framtiden bär med sig är omöjligt att sia om.

Det går inte att vara i Afghanistan utan att bli berörd på något sätt. Från barnen som nyfiket kommer fram till männen som alltid spelar ett spel där du inte alltid kan skilja vän från fiende. Oavsett vinkar och hälsar jag alltid på människorna jag möter, det är en bra indikator på vad de tycker om vår närvaro. I en by kan du ena stunden bli bemött med tacksamhet och vänlighet för att tjugo meter längre ner på gatan inte få någon respons på dina hälsningar. Orsaker och verkan bortom vår förståelse, det bara är så. En polisstation kan ligga några hundra meter från ett känt motståndarfäste, en vakt kan ena dagen vara på din sida och nästa på din motståndares. Lojaliteter skiftar lika snabbt som vädret. För oss är det obegripligt, men vi är gäster i deras land och får rätta oss efter deras regler utan att för den skull kompromissa för mycket med vilka vi är och vad vi står för…