Tända ljus i Afghanistan…

”Sagor för barnen som är som du…” Precis som alla andra dagar väcktes jag i morse av Carolina Wallin Pérez fantastiska cover på Kents bästa låt, Pärlor. Jag är inget stort Kent-fan, men den låten gillar jag och den passar utmärkt på morgonen när humöret inte alltid är på topp. Fast idag såg jag fram emot Luciatåget som tappra eldsjälar beslutat att hålla i matsalen till frukost. Det var mycket fint. Nästan precis som hemma fast inför en publik bestående av ett par hundra pistolbeväpnade militärer. På så vis var det väl långt från barndomens Luciatåg inför föräldrar på ett dagis i en svensk småstad där människor vanligtvis inte är beväpnade. Jag håller vanligtvis inte jättehårt på traditioner, men när jag befinner mig i ett land där allting är främmande känns det plötsligt mycket viktigt att hålla fast vid dem. Det är lätt att tro att det skulle kännas fånigt med vuxna människor i ett luciatåg för andra vuxna människor, men till min förvåning glödde det varmt i hjärtat trots att lussekatterna var torra och glöggen blaskig . Sångerna berörde mig mer än någonsin, för de påminde mig om att jag kommer att missa högtiderna. Jag vet att jag inte borde tänka så mycket på det utan leva i nuet, men det är lättare sagt än gjort. Det har gått två veckor sedan jag kom hit och även om det känns som om jag upplevt ett helt liv under den tiden är det faktiskt inte alltför länge sedan jag grät floder i en taxi på väg till det äventyr jag trodde att jag drömt om hela livet. På vissa sätt är det väl också det stora äventyret, men i stället för att törsta efter action och dramatik har jag istället landat i att ställa det mot det lugna, sköna liv jag ser fram emot när jag kommer hem. Suget efter att se och uppleva saker utöver det vanliga kommer säkert att finnas där, men när jag nu börjar komma in i vardagen här börjar jag få perspektiv på tillvaron där hemma och det var faktiskt en av anledningarna till att jag åkte. Jag har även fått en bra bild av hur det är att sitta i fängelse. Dagarna delas in i block: frukost, fram till lunchen, fram till middagen, fram till nattmackan. Då och då bryter man av med träning. Däremellan är det jobb. Samma utsikt, samma människor dag ut och dag in. Ständigt övervakad. Skillnaden är väl att det är frivilligt och att det finns möjligheter att göra något av det, men när jag tänker på hur det skulle vara att sitta tio år på den här campen går det kalla kårar över ryggen. Tänk er själva att aldrig riktigt vara ensamma. Var du än är har du människor omkring dig. Går du på toaletten har du människor tre decimeter bort på andra sidan spånskivan. Springer du runt campen möter du människor. I telefonbåset hör du alla andras konversationer. Och containern delar du med en person som i bästa fall (som mitt) är mycket trevlig, i värsta fall är någon du inte gillar…