Vi fick en rätt fin jul ändå. Maten var över förväntan och vår finske DCO höll ett kort, men kärnfullt tal som jag tolkade ungefär som att ”nej, det är ingen riktig jul men vi gör så gott vi kan”. Sådant uppskattar jag. När sanningen ligger över som en filt över allt annat och kväver alla förskönande tendenser. Jag är själv en man av stora ord och visioner, men jag försöker att alltid hålla mig inom sanningens ram. Efter middagen bytte vi under stor förtjusning julklappar med varandra. Vi lade till en extra twist på det hela genom att slänga in en tärning och möjligheten att byta klapp med någon som fått tag på något som vi hellre ville ha. Mycket spännande och som tur var slutade det med att jag fick den sak jag lagt ögonen på från början. Därefter var det julquiz och umgänge på mässen, fast fortfarande under strikt kontroll. Jag passade på att ringa hem ett par gånger, och som tur var lät tjejen ovanligt glad och pigg. Det gör det lite lättare för mig här också, så på det hela taget var det en godkänd jul även om den var långt från optimal. Ett stort tack vill jag rikta till arrangörerna av dagen som gjort en beundransvärd insats att fixa så pass mycket känsla i en så pass främmande kontext.
Idag är det business as usual. Möten, jobb, möten, jobb, möten, jobb och lite utbildning om vartannat. Men en dag med lugnare tempo var i alla fall tillräckligt för att jag skulle få andrum och varva ner i möjligaste mån. Lönen kom som en vintersaga, men det är inte så att vi inte jobbar för den. Utslaget per timme ligger den väl typ som vilket kassajobb som helst. Jag snålar ju och lägger inga pengar på dartpilar, knivar och överprissatta konsumtionsvaror överhuvudtaget. Däremot kanske jag investerar i en t-shirt eller två längre fram. Amerikanerna är experter på att ta fram patriotiska tishor med tryck som ”Taleban hillfighter” tryckt på Tommy Hilfiger-loggan och vykort med ”Rambo III – don’t make him come back”. Jag är rätt förtjust i sådana kitschiga prylar, i synnerhet när de bärs på fullt allvar av unga, hormonstinna soldater i kingsizeformat som varit bundna till sin camp i nio månader av sin tolv månader långa mission. Vi svenskar är generellt dåliga på att trycka upp sådana produkter och jag tror inte heller varken CO (chefen) eller hemmaopinionen skulle uppskatta om jag utvecklade tröjor med tryck som ”Vikings – now again conquering the east” eller ”Swedish steel for Afghan peace”. Bra idé förresten, när jag kommer hem kanske jag borde utveckla en webshop för kommande missioner. Är det något som utvecklas här så är det fantasin. Diskussioner och samtal har en tendens att spåra ur fullständigt samtidigt som humorn blir väldigt intern och speciell. En naturlig utveckling i slutna system och en mycket rolig sådan, men frågan är hur omgivningen hemma kommer att ta emot de nya tankebanorna…
Kommentarer