28 dagar senare…

Precis som vädret skiftar min sinnesstämning och inställning till missionen snabbt och skoningslöst. Igår var jag munter och solig, idag är jag mulen. Jobbet har nog aldrig varit mer spännande än vad det är just nu, ja förutom när jag var ute i hotspotsen, men ändå känns det tungt. Som att putta ett stridsfordon i uppförsbacke. I lera. Just lera finns det mycket av nu när det regnar. Regnet speglar i och för sig min sinnesstämning just nu. Det är helt enkelt bara tungt. Samma människor, samma rutiner dag ut och dag in. Då spelar det ingen roll om man gillar dem, det blir lite ledsamt i längden. Jag är dock tacksam över att det är intelligenta människor i omgivningen för att sitta inlåst med ett gäng muppar hade varit ohållbart. En annan del i den här melankolin som fått fäste i själen är att jag efter en månad fortfarande trevar mig fram i min yrkesroll. På ett sätt känner jag att jag är med i matchen betydligt mer än vad jag hade varit efter en månad på ett nytt jobb där hemma, men samtidigt är det så många delar som bubblar upp till ytan och påminner om att jag är en ny spelare i ett urgammalt spel. Allting är ännu inte självklart och det tar på krafterna. Rutiner, detta förhatliga ord i många andra sammanhang, vore nu en underbar krycka att stötta sig på för att förenkla vardagen. Men de är inte där. Jag tittar efter dem, i dokument och på post-it-lappar, men hittar dem helt enkelt inte. De kommer väl säkert lagom till hemrotation…

Idag har vi förutom det vanliga jobbstöket och mötena haft ett hårt träningspass. Jag har precis blivit frisk med bara lite resthosta kvar, men vi får se vad morgonen säger om den saken. Förmodligen får jag dubbelsidig lunginflammation med extra allt på. Vi har också hunnit ha en lång diskussion om allt och inget med en av de civila medarbetarna på campen. Jäkligt skönt att kasta den militära skruden åt sidan och prata om sådant vanliga människor pratar om. Utan förkortningar, utan onödigt krystade uttryck och utan koppling till de kommande dagarnas verksamhet. Det är så lätt att bli miljöskadad här. Uttryck, gester och skämt smittar av sig värre än nyutblossad ebola och frågan är hur omgivningen hemma kommer att hantera den interna humor som frodas i slutna miljöer. 28 dagar har snart gått men det hade lika gärna kunnat vara 184. Eller 14. Omöjligt att säga egentligen. ”Ni har klockorna, men vi har tiden” brukar afghanerna säga. Smart, tänkte jag. Självklart har ni tiden på er sida eftersom det är ert land och politiker talar om snara slutdatum för insatsen. Inte fattade jag att det betydde att afghanerna kontrollerade tiden. En timme här känns minst dubbelt så lång som den borde. Det betyder att jag ”jobbar” nästan tjugofyra timmar per dygn. Otroligt. Snart är jag berättigad någon form av medalj för att jag tillbringat en månad i insatsområdet. Jag kommer stolt att sätta upp den på skölden hemma, alldeles bredvid simborgarmärket och den där medaljen i truppgymnastik jag och min trupp fick efter att vid tolv års ålder fullständigt ha krossat en flock sexåringar från Mellansverige. Den allra stoltaste medaljen bär jag på insidan och det är min mentala medalj ”Tapperhetsmedalj av fjärde graden i rent guld med diamanter i elfenbensinfattning för att ha gjort saker du egentligen aldrig trodde att du skulle göra”. Så till afghanerna vill jag bara hälsa en sak: Behåll ni tiden, min verkliga seger är redan vunnen!