Ännu en dag är snart till ända vilket innebär att det är ännu en dag närmare leaven. Mycket bra. Samtidigt har de senaste dagarnas förvirring utmynnat i kragtagning och ett skarpare fokus från min sida. Nu tvingar jag mig in i processerna på ett helt annat sätt och låter dem inte skrämma mig. Samtidigt har jag fått en hel del både stora och små uppgifter utanför min tjänstegren. Sådant är livet på campen: täck upp för fallna hjältar (läs: kamrater upptagna med andra uppgifter) och hjälp till där du har kunskap ingen annan har. Fast det mest spännande sker som tur är i min huvudtjänst. Just nu sker en utveckling i vår region som sätter lite extra guldkant på min vardag. Visst finns det många störande moment. Allt från samarbetsländer som resonerar på, vad jag känner, ett felaktigt sätt till buggande datorer och ett ihållande småregn som hotar att förvandla vår del av landet till kvicksand. Ibland blir jag så störd att jag vill packa mina väskor och åka hem av helt andra skäl än bara hemlängtan, men nu börjar missionen långsamt, långsamt närma sig det där äventyret alla talar om. Det är inte så att jag ligger nedgrävd vid fronten och utvecklar skyttegravsfot utan jag känner att jag just nu har en utveckling som är nyttig på många fronter. Och så närmar sig leaven som lax på löken. Leaven är ju nämligen den stora händelsen i känslovärlden. I vilket fall är det skönt att få cykla i medvind så länge den varar för motvinden kommer att komma med stormstyrka sex, det är jag helt övertygad om.
Tyvärr märker jag att den där initiala saknaden och nyfikenheten hur det går för mig tonat ut lite. Inte på hemmafronten förstås, där är det precis lika varmt som vanligt, men mejlskörden har sinat. Jag förstår det i och för sig. När man är här upplever man att världen kretsar kring Camp Northern Lights, men det gör den inte. Livet går vidare där hemma och att sitta och mejla mig kanske inte är det första man tänker på efter en hård arbetsdag. Synd för jag är utled på att läsa de usla deckare som verkar vara legio i missionsområden. Det sociala på campen kretsar ofta kring frukost, lunch, middag och nattmacka, eller för de som är sociala knarkare, kring mässen. Jag är en social person, men mässlivet påminner för mycket om studentlivet för min smak. Då kollar jag hellre en rulle i baracken. Däremot gillar jag att sitta och prata om livet över en kopp te på kvällen när tillfälle ges. Det finns mycket erfarenhet att lära sig av och många spännande historier. Jag är i och för sig inte helt oäven på att berätta historier själv, mitt liv var spännande långt innan Försvarsmakten gjorde entré. Och om ett halvår kommer jag säkert att sitta med en mojito och berätta historier om hur jag gjorde Afghanistan till ett bättre ställe för alla afghaner…
Jag tycker iallafall fortfarande att du gör ett hästjobb med bloggen och tycker det är lika roligt att läsa varje gång. Kommer väl inte direkt på något vettigt att maila om, såna där saker som är intressanta på hemmaplan är mest i-landsproblem och det kanske inte är så kul att höra om.
Fast jag har iofs längtat lite efter en ny brevkompis (såna hade jag massor när jag var liten) och i mailform är väl bättre än inget alls. Ska börja knåpa.