Det är 4 292 kilometer mellan Mazar-e-Sharif och Stockholm. Det hade lika gärna kunnat vara 384 392 kilometer. När någon du bryr dig mycket om har det svårt spelar det ingen roll att du vet när du kommer hem till sommaren, eller att du snart har leave. För du är inte där nu. Du kan inte bara släppa allt du har för händer, ta ut några timmar ur flexbanken, åka över till personen och säga ”det kommer att ordna sig. Vi tar oss igenom det här tillsammans.” Du är fast här när du behövs som mest. Bakom murar av betong, grus och stål. Med sprakiga linor och dålig internetuppkoppling. En tidsskillnad på tre och en halv timmar. Då spelar inte längre kriget därute någon roll för det verkliga slaget ligger där hjärtat är. Och hur mycket jag än sympatiserar med afghanernas kamp för att bygga ett land är mitt hjärta hemma hos min familj och mina vänner.
Det blåser på månen…
Publicerat i Uncategorized
Så klart … vi är oss själva närmast! Avståndet är stort hur många km det än är … Hoppas det blir bra ändå för dig!
Minns den boken btw, Erik Linklater – Det blåser på månen. 🙂
Tack för att du delar med dig av dina känslor över svårigheterna med nära och kära som mår dåligt. Det är så ofta glada inlägg från alla att man lätt kan tro att man är alldeles ensam på hemmaplan att leva i ett psykiskt helvete. jag beundrar er som stöttar varandra. min livskamrat orkar tyvärr inte med att vara delaktig i hur jag mår just nu. han finns med mig i mitt hjärta istället.