Fredag innebär att vi har sovmorgon, ett faktum jag inte är sen att utnyttja. Kvart i tio stövlade jag upp, redo att möta den afghanska dagen med full kraft. Tyvärr utnyttjades inte kraften till fullo. Dagens första möte blev till lunch som blev till jobb som blev till våffelfredag som blev till jobb som blev till middag som blev till en ingenjörsövning i den högre skolan när en kollega och jag bestämde sig för att penetrera det afghanska sinnet och dess mer djävulska former. Det tog oss säkert en timme. Exakt vad det var vi grottade ner oss i är inte relevant, låt oss bara konstatera att vi kände oss mycket imponerade av oss själva när vi väl kom till pudelns kärna. Nu ska vi under kontrollerade former testa våra lärdomar för att få ett kvitto på att vi tänkt rätt. Annars är det tillbaka till ritbordet. Vilken fantastisk känsla att få damma av de gamla ingenjörskunskaperna och konstatera att jag åtminstone är på samma nivå som en outbildad afghan.
En stor del av att vara en del av det militära systemet innebär att man lär sig äta bajsmackor (ett populärt uttryck inom Försvarsmakten). Nu menar jag inte bara rent bokstavligen, vilket tyvärr är en ofrånkomlig del av insatsen i Afghanistan eftersom fekaliepartiklar är en del av beståndsdelarna i den luft vi andas, utan även bildligt. Eftersom vissa av våra samarbetsnationer inte har, hur ska jag säga detta diplomatiskt…, samma språkförmåga som exempelvis undertecknad har är det lätt att det blir missförstånd. Tyvärr är missförstånden då och då av karaktären ”jag kommer på en smart lösning, en annan nation begriper inte briljansen och sätter stopp för min plan”. Eftersom representanten för den andra nationen vanligtvis har en högre grad än jag kan jag inte på sedvanligt svenskt vis förklara för vederbörande att jag naturligtvis har rätt och att bromsklossen till karl borde skaffa sig ett annat jobb. Istället tvingas jag bocka och buga, och äta den där jättemackan jag tidigare nämnde. Å andra sidan får jag se skammen som en läroskam. Nu vet jag att jag nästa gång bör lägga fram komplexa idéer i punktform och helst med bilder till. ”Tummen och Tummens mamma förklarar en militär operation” – en given storsäljare nästa jul? Som tur är vet jag hur jag ska välja mina strider och den här kan jag inte vinna utan att sätta igång ett tredje världskrig.
En annan observation jag gjorde idag har att göra med vädret. Visserligen har det varit ganska varmt, men tydligen har stormen Dagmar sökt asyl i Afghanistan för stormen Delbar blåste på rätt friskt. Som alla vet kan vinden föra med sig brottstycken av ljud längre distanser. Därför kan vi aldrig vara helt säkra på vad det är vi hör. Idag var jag till exempel helt säker på att jag hörde antingen vindens vinande genom springor i tältduken eller en hydraulisk lyftanordning, men så fort jag kom utanför baracken visade det sig vara fredagsbönen filtrerad genom ett ljudsystem som inte bygger på Bang & Olufsen och guldpläterade kontakter (jag antar att biståndspengarna helt enkelt inte hamnat i rätt fickor än). I och för sig borde jag ha förstått det eftersom jag lyssnar på den runt fem gånger per dygn även om jag föredrar fredagssändningen som är lite längre och lite starkare. Innan jag drar på mig religiös vrede vill jag poängtera att jag har studerat islam en smula och att jag om jag vore tvungen att välja bland världsreligionerna inte alls skulle vara främmande för att välja just islam. Poängen är att alla dessa ljud som var så främmande i början har redan blivit vardagsmat. ”Oj, där gick ett skott av, undrar om det var ett vådaskott eller utanför?”, helikopterljud, flygplan, sprakande radioapparater, böneutropare, mullret och vibrationerna från ett gäng stridsfordon som rullar förbi… För att citera vår egen slogan: Välkommen till vår verklighet.
Kommentarer