En blöt fläck…

En del dagar önskar man att man aldrig vaknat. Idag var en sådan dag. Så fort jag slog upp ögonen och kände den enorma smärtan i nacken visste jag att det här inte skulle landa in på min fem-i-topp-lista av minnesvärda dagar. Ändå kom jag lindrigt undan gårdagens närkampspass. En av våra bombkillar träffades av ett flygande hoppknä i revbenen utdelat av kontingentens präst vilket föranledde ett besök på sjukan, smärtstillande och en stel kroppshållning som inte tillät varken skratt eller gråt. I jämförelse med det är min nacke en bagatell. Fast dagen tog tyvärr inte slut där. Det var snö ute. Mycket snö. Har jag sagt att jag inte är så förtjust i snö? Och istället för att njuta av frukosten i lugn och ro fick jag hetsäta min melon och mitt bacon innan det var dags för morgonens första möte. Sedan bröt helvetet ut. Då menar jag inte att det hände något särskilt utan det var bara som om all uppbunkrad administration låg i bakhåll, redo att överfalla mig med sparkar, slag och hånfulla ord. Det betonas ofta inom det militära att man måste vara redo att tempoväxla. I idrottssammanhang skulle jag gissa på att man från en nivå runt 60 procent växlar upp till full kapacitet. I militära sammanhang betyder det att man från en nivå på 90-100 procent växlar upp till 400 procent. Och det är bara att bita ihop och reda ut skitstormen för den blåser inte över av sig själv. Hur har du tid att blogga då, om du nu har så jäkla mycket att göra? Bra fråga, måste jag säga. Svaret är att jag prioriterar bort ett avsnitt av Battlestar Galactica. En timmes extra sömn. Träning. Och jag gör det för mig och för er. Ni kan sätta in pengar på valfri stödfond för cancerforskning, tack.

Var dagen helt misslyckad? Icke! Snön smälte till exempel bort, i alla fall det mesta. Stormen bedarrade efter hårt jobb, ångest och en påse Haribo lakritskonfekt som är den billigaste godispåsen PX:et har att erbjuda. Jag bjöds på en mycket underhållande uppvisning mellan en major och en kapten vars åsikter inte alltid överensstämmer vilket utmynnar i långa diskussioner där allt från referenser till ledarskapsböcker från 1976 till snabbt uppritade skisser på kartbord används som tillhyggen. Det råkar också vara de mest folkbildande ögonblicken sin absurda kontext till trots. Men det absolut bästa med den här dagen är att den snart är över. Det innebär sovmorgon, fredagsbio, utbildningspass och en dag närmare den heliga graal för alla utlandmissionärer som kämpat för att behålla förnuftet: Leaven. Varje väderomslag följs med nervös mani, varje arbetsuppgift vägs mot risken att fastna i någon gudsförgäten håla utan möjlighet att ta sig hem. Jag har redan planerat mina dagar i syfte att maximera umgänge och underhållning. Många hävdar att de kommer att sova de första dagarna. Otänkbart, menar jag. Ponera att du bokar en vecka på sjustjärniga Burj al-Arab i Dubai. Då kastar du väl knappast bort de första tre dagarna på att vira in dig i fyrahundratrådarslakan. Att åka hem till sin egen lägenhet, sitt eget liv, sina egna vänner och sin egen familj är precis känslan av att besöka världens lyxigaste hotell och mer därtill. Snart har jag små armar runt nacken (min tjej är liten, jag är inte pervers) och ett par blå ögon som ser mig för den jag är. Inte min yrkesroll, inte min soldatroll utan den jag är när allting släpper.

Dagens citat är helt taget ur sitt sammanhang som i sig inte hade någon som helst logisk koppling till följande ordväxling:
Major 1: ”Vi är just nu som den våta fläcken på magen istället för att vara på väg mot ägget. Då blir det inga barn.”
Major 2: ”Men det kan vara gött ändå!”