Jag får ofta frågan om varför jag vill åka till Afghanistan. En naturlig fråga, men en som är svår att svara på. Ett skäl är att det är mitt jobb just nu. Vi har internationell tjänstgöringsskyldighet inskrivet i våra kontrakt och om det svenska folket beslutar att vi ska åka så åker vi. För det är faktiskt så det är, det är ni via era folkvalda representanter som beslutat att vi ska åka, inte Försvarsmakten. Ibland upplever jag att folk verkar tro att vi åker för att vi vill kriga, men det här är en politiskt beslutad insats. Även under vilka premisser vi åker och vad vi ska åstadkomma är politiska frågor, åtminstone på högre nivå.
Ett annat skäl är pengarna. Med risktillägg och liknande blir lönen rätt bra under en period. Samtidigt ska man vara medveten om att vi är tjänst jämt och utslaget per timme är lönen förhållandevis låg. Jag har inte kontrollerat det själv, men det sägs att svenska soldater är sämst betalda av alla nordiska länder. Och jag vet till exempel att norrmännen har ett dubbelt så stort missionstillägg som dessutom är skattefritt. Om någon politiker läser detta och vill driva den frågan vore vi alla evigt tacksamma…
Ett tredje skäl är äventyret. Det är ett sätt att uppleva en omvärld som man annars bara ser korta brottstycken av på TV. ”Varför åker du inte som volontär då?” Kanske för att den här kontexten passar mig bättre, i synnerhet om man kombinerar det med de ovanstående skälen. Kanske är det så att jag vill benchmarka mitt liv här hemma mot verkligheten för många människor i världen. Kanske är det så att jag vill ha spänningen så att jag kan få ro i mitt vanliga liv. Därmed inte sagt att jag delar samma önskan att få kriga som vissa andra åker med. Men de har sitt sätt att se på saker, jag har mitt och jag dömer dem inte för det likaväl som jag hoppas att inte bli dömd för mina skäl. Nu får ni inte tro att jag har ett svintråkigt liv här hemma och är missnöjd med allt. Det är snarare tvärtom, jag är otroligt nöjd med vad jag har och har haft ett spännande liv även innan insatsen. Det är bara det att jag inte vill sitta på ålderns höst och ångra att jag inte tog vara på chanserna på grund av fel skäl, som exempelvis bekvämlighet, rädsla och tryck utifrån. Fast självklart smärtar det mig att mina beslut gör andra människor illa. Det vore ju så enkelt att bara stanna hemma, ha fredagsmys, spela tv-spel och läsa om världen på Flashback och Reddit. Fast då skulle jag ju göra avkall på en del av mig själv och gör man det tror jag att det är svårt att vara lycklig på riktigt.
Med det sagt vill jag också berätta att jag är oerhört kluven till den här insatsen. Först måste jag poängtera att min bild av situationen till allra största delen bygger på vad jag sett på TV, läst i tidningarna och läst böcker om. Det är inte så att jag sitter och trycker på någon hemlig vetskap om landet som format min bild. Visst, jag har fått ta del av många förstahandsskildringar via jobbet; personer som varit ute har berättat hur de upplevt allting och det har självklart bidragit till att ge mig mer underlag till min bild. Men till syvende och sist är det fortfarande just det som är grejen. Det här är min bild baserat på vem jag är och hur jag tolkar informationen. Okej?
Tror jag att vi gör en insats? Ja, det gör jag även om tron ibland sviktar. För den enskilde afghanen, för lokala byar, för områden, där tror jag att vi faktiskt åstadkommit något bra genom att trycka tillbaka motståndare. Vi har gjort det möjligt för flickor att gå i skolan på vissa ställen, vi har fått igång utvecklingsarbete på andra ställen. Det är fantastiskt och något jag hoppas få uppleva själv. Samtidigt är jag inte alls övertygad om vi gör någon skillnad i det långa loppet. Att sätta ett datum för att dra sig ut, det är ju egentligen helt galet. Hur säkerställer vi att situationen inte återgår till hur det var förut när vi är borta? Då har vi kastat bort pengar och liv i onödan. Har vi råd att gå in igen om det behövs? Har USA, som är den tunga motorn i insatsen, råd att gå in igen? Och kommer den politiska viljan att finnas där? Jag tror inte det.
Varför är vi där? Var Afghanistan och talibanerna det största hotet mot global fred? Återigen en uppfattning jag inte delar. Det finns andra länder i regionen som i min uppfattning är betydligt farligare. Vad är det egentliga syftet med vår (ISAF:s) närvaro? Att hjälpa den afghanska regeringen att återfå kontrollen över landet? Att inympa vår syn på demokrati? Att stoppa förtrycket mot kvinnor? Eller att säkra upp ett geografiskt viktigt område som dessutom råkar ha naturtillgångar? Det där är frågor jag bara kan spekulera i för på min nivå i hierarkin saknas de stora pusselbitarna. Är det vår sak att åka till ett slumpmässigt utsett land för att göra skillnad? Varför gör vi inte det i högre utsträckning i något afrikanskt land?
Vill afghanerna ha oss där? Vissa vill det. Andra vill det inte. Skälen till bägge attityderna varierar. Det är lätta att förstå de som vill ha oss där, de får ju skydd och möjligheter de kanske inte hade innan. Men de andra då? Jag försöker alltid tänka mig in i deras situation. Vad skulle jag göra om afghanerna och ett gäng andra länder rullade in i Sverige, ”råkade” bomba bröllopståg, kanske grep någon släkting och trampade i min åker, allt medan de rabblade slitna fraser om att ”vi är här för er säkerhet, för att ni ska få det bättre”? Jag hade nickat, sagt ”vi är så tacksamma” och i hemlighet fantiserat om att driva ut dem allihopa för att kunna återgå till mitt normala liv. I värsta fall hade jag också tagit emot pengar för att lägga ut IED:er längs vägarna på natten. Inte så konstigt egentligen.
Ju mer jag funderar över svaren, desto mer inser jag att det bara väcker fler frågor. Framför allt svaret på frågan: Vad gör vi egentligen? Det är ett svar jag hoppas kunna återkomma till längre fram, när jag varit där ett tag och faktiskt har någonting att komma med. Jag är inte naiv. Vi är inte där av altruistiska skäl, det begriper vem som helst. Om jag var säker på att vi lämnade en bra och varaktig situation efter oss skulle jag kunna ha överseende med att de verkliga skälen bakom invasionen (svårt att kalla det något annat egentligen) inte var särskilt ädla. Som det är nu fokuserar jag på läroprocessen, på upplevelserna, på att försöka göra mitt jobb så bra jag kan och på att försöka underlätta för andra funktioner så att de kan göra sina jobb så bra de kan. Allt annat än ett hundraprocentigt fokus är ett nederlag. Men det är klart att motivationen tryter ibland. Är jag redo att lämna ett ben i öknen för något jag inte tror på? Eller, gud förbjude, offra mitt liv? Nej, det känns inte så just nu. Men för mina kamrater skulle jag kunna göra det. Eller för att situationen av någon annan anledning krävde det. Men för de politiska besluten för den här saken? Inte egentligen. Även om andra världskriget var hemskt var fanns i många fall en enkel sak att slåss för: Ditt liv. Din familj. Ditt sätt att leva. Det må låta patriotiskt, men det är konkreta skäl som jag tror att de flesta skulle vara villiga att försvara. I Afghanistan har jag inte mitt liv. Ingen familj. Och det är inte mitt sätt att leva.
Det är med den vetskapen jag åker. Inte alltid så lätt att förklara för nära och kära varför man åker när man själv inte är övertygad. Någonstans måste alla som åker hitta sina egna skäl som man kan ta fram när saknaden efter familjen känns som tyngst, när skiten träffar fläkten, när man vinkar farväl på flygplatsen efter första leaven. I slutändan kanske det enda skälet du hittar är att det är ditt jobb. Och det kan vara gott nog…
Kommentarer