*Detta inlägg kan uppfattas som stötande och kontroversiellt. Om du vet med dig att du är känslig eller vanligtvis inte delar mina åsikter ber jag dig bortse nedanstående text. Om du trots varningen tänker fortsätta läsa ber jag dig ha ett öppet sinne och försöka se vad som verkligen menas. Jag kommer säkert att mötas av mothugg och andra åsikter, men det är vad som föder en diskussion och diskussioner är utvecklande.*
Varje gång jag ser filmen Black Hawk Down finns det en replik som förstör hela filmen för mig. Det är när Josh Hartnett talar till sin döda kamrat och säger: ”You know a friend of mine asked me before I got here; it’s when we were all shipping out. He asked me ’Why are you going to fight somebody else’s war? What, do you think you’re heroes?’ I didn’t know what to say at the time, but if he’d ask me again I’d say no. I’d say there’s not way in hell. Nobody asks to be a hero. It just sometimes turns out that way.” Att sådär lite i förbigående med falsk blygsamhet eller, ännu värre, omedvetet råka hinta om att du skulle vara en hjälte för att du gjort ditt jobb uppfattar jag så jäkla provocerande. För mig finns det två aspekter av att vara en hjälte. Det ena är att du gjort något så ädelt, så grandiost och osjälviskt för en annan person att det kvalificerar in som ett hjältedåd. Det andra är att du oförtrutet kämpar på i ditt spår, sliter med vardagens och livets alla vedermödor till dess att döden kommer för sina skålpund kött. En vardagshjälte med andra ord. Där kvalificerar nästan alla sig, förutom kanske slackers och kriminella. Och jag har så jävla svårt att se var vi i utlandstjänst passar in i den ekvationen. Ändå har många nationer en för soldaten trevlig grundsyn om att vi som åker iväg skulle vara heroiska i klass med gammalgrekisk mytologi. Och jag undrar vad den svenska synen på oss egentligen är…
Självklart förekommer det att människor gör mer än tjänsten kräver, att det begås faktiska hjältedåd. Men för att ta ett extremt exempel: Att bryta sig och skjuta ihjäl Bin Ladin, var det ett hjältedåd? Var det att begå en osjälvisk och ädel handling för folket (och vilket folk i så fall)? Eller var det bara en del, visserligen en farlig och svår sådan, av någons jobb? Är det just att utföra sitt jobb under farliga omständigheter som klassificerar en hjälte? Visst kan man klassa Navy SEALs operation som ett hjältedåd om man vill, men i så fall anser jag att vi bör klassa skadedjursbekämparen som går in och röker ut getingarna som en hjälte. Kassörskan som jobbar till 22.30 för att du ska kunna handla mjölk efter jobbet. Busschauffören som kör nattbussen fredag mot lördag. Brandmannen, vars ordinarie verksamhet tangerar vad jag lägger in i begreppet hjältedåd, som klipper upp en bil för att rädda ett fastklämt barn. Och alla andra. Ni som tar hand om barn och vardagsbestyr medan vi är i Afghanistan. Ni som biter ihop och kämpar på för kärlekens skull för att vi i någon mån har valt att lämna er i ett halvår. Ni är också hjältar i så fall. Hela världen är full av hjältar. Afghanerna som kämpar för att hålla sig utanför konflikterna är hjältar. Bonden som odlar opiumvallmo för att försörja sina åtta barn är en hjälte. För sin familj är till och med talibanen säkert en hjälte när han lägger ut vägbomber och anfaller oss i gryningen med risk för sitt eget liv. Jag drar iväg, men min poäng är att jag inte känner mig som en hjälte. Inte för att någon skulle kalla mig eller den funktion jag representerar för hjältemodig i vilket fall som helst; nej, mitt hjälteskap kommer väl endast när någon i svepande ordalag kallar alla som gör utlandstjänst för hjältar. Självklart kan jag se de osjälviska i vad vi gör, självklart kan det förekomma insatser som går så långt utanför ramen för vad vi ska göra att det bara kan klassificeras som hjältedåd, men för att återknyta till Josh Hartnetts repliker i början av inläget kan jag inte se mitt deltagande i någon annans krig som en heroisk gärning. Om jag nu trotsar kulregnet för att springa fram och dra en fallen kamrat i skydd är jag väl A) en hjälte och B) någon som inte gör vad jag blivit lärd, men det är ändå en handling som är nobel och ryktbar. Så vad vill jag komma med den här harangen? Jo, att bara för att vi befinner oss i en krigshärd är vi verkligen inga hjältar. Om inte hjältedådet består i att äta fyra gånger om dagen, jobba och titta på film om kvällarna. Kosovoinsatsen eller observatörsuppdragen vi har; med samma logik är ju de som åker på dem också hjältar, men de senaste åren har ingen riktigt fokuserat på dem. De jobbar också hårt även om områdena kanske inte bedöms vara riktigt lika farliga. Hur ser ni på dem? Missförstå mig inte nu. För några dagar sedan skrev jag ju om att komma hem och känna att ingen bryr sig. Men det är inte samma sak som att jag vill att alla ska dunka mig i ryggen och kalla mig hjälte. Jag önskar bara att det fanns ett intresse för något som dels kostar skattebetalarna mycket pengar, dels faktiskt involverar svenska liv i en krigshärd. Ett sunt intresse för insatsen har inget med automatiska hjälteförklaringar att göra. Det här inlägget handlar inte heller om att jag på något sätt förringar de som dött i tjänst. Tvärtom. Om jag själv skulle stupa i Afghanistan hoppas jag att det är i en kontext som betyder något och inte att jag trampar på en ledande kabel inne på campen. Det är inte heller så att jag inte uppskattar peppande kommentarer och era insatser för att ge oss energi att göra det här. Utan er skulle det inte fungera. Jag är bara nyfiken: Hur ser ni på det här med svenska insatser, att göra sitt jobb och att vara hjältar?
Min synpunkt på hjältar sträcker sig till Marvel och DC comics. Skulle väl säg att jag kan se ett sammband i lite överromanticerade yrken som ex. militärer, brandmänn, polis mm. där ”hjältarna” nu skulle exictera. Går du in med livet som insats i något som allmänheten anser vara falrigt så är du väl en hjälpte. Vardagshjältar i all ära, men jante slå för hårt där. En sjuksköteska skulle aldrig få det erkännande som han/hon förkännar. Detta baserar jag enbart på lönen som vårdfacket tycker en sådan person förtjänar.
Var tvungen att gräva lite i TED-arkivet för att hitta vad Philip Zimbardo psykolog. har att säga om monster kontra hjältar. Det är väl mer omständigheterna som gör en s.k. hjälte till en hjälte och tvärtom.
glömde länken http://www.ted.com/talks/philip_zimbardo_on_the_psychology_of_evil.html
Vi har alla olika värderingar och grundsyn från vilka vi som betraktare kan höja andra till hjältar. En hjälte för mig behöver inte vara hjälte i någon annans ögon. En bedrift kan vara hjälteaktig i en situation men samma sak behöver inte få hjältestatus nästa gång.
Vår familj har sin egen hjälte precis som David kämpade mot Goliat kämpade han mot den stora draken Fm, för att slippa åka på mission. Hot om att få kicken och bli arbetslös, fick honom att acceptera att åka. Han klarade inte kampen denna gång, men jag vet att nästa gång kommer vi att segra.
En man, en fru, en pappa eller mamma är oumbärlig för sin familj men kan inte vara oumbärlig för sin arbetsgivare, en mission kan inte stå och falla om en väljer att prioritera sin familj, i så fall har ledningen misslyckats med att organisera och använda våra skattemedel på bästa sätt. Ett jobb är ett jobb oavsett om man är officer, sjuksköterska eller fotograf, men familjen är något helt annat, mycket viktigare.
Låt de som vill vara hjältar i sin familj få en chans att vara de och låt de som vill vara hjältar genom att åka på mission göra det, men låt varje individ välja själv utan hot, utlimatum och villkor som efter lång och trogen tjänst är orimliga.
Nästa gång ska vi vara mer beredda och vinna kampen, hålla i hop familjen, vara hjältar för oss, den som förlora kommer att mista ytterligare en officer som väljer att avsluta sin tjänst precis som många andra hjältar.
Tycker att ”H” ger ett mycket bra svar och jag hoppas att även ledningen i FM kan ta till sig det!
Håller helt med, klart att man ska få lov att välja, trodde att ”livegen” avskaffats.
Tja vad är en hjälte egentligen, svårt att definiera men jag vill bara säga att ni ÄR hjältar, visst detta ingår i era yrken och kontrakt. Bara tanken att lämna vårt trygga land för ett annat, sätta sitt eget liv på spel för att försöka hjälpa till i ett land som inte har mycket av allt vi har här hemma o detta till en mindre bra lön där ni dessutom får betala 50% i skatt. Vem hade gjort de, ja inte är de många men vi e många som kanske skulle kunna lära av er.