Som den stora förespråkare av det fria ordet jag är brukar jag tillåta alla kommentarer som inte uppenbart är reklam, olagliga eller idiotiska (ja, jag tar mig friheten att avgöra detta). Om vi inte tillåter oss att debattera fritt hoppas jag att afghanerna eller någon annan nation kommer hit och styr upp oss. Jag har verkligen inga problem med att folk inte håller med mig eller är av en annan åsikt. Däremot har jag svårt för felaktigheter så jag tänkte ta och bemöta en kommentar även om jag misstänker att den var mer ämnad att såra mig än att få en förklaring.
”Hur fan kan du riskera din sambo? Det måste verkligen vara din första seriösa relation för annars fattar jag inte hur du tänker. Eller jo. Du tänker som en liten pojke. Fattar du inte att allt som är värt att leva för är precis framför dig?”
Ja du, den frågeställningen har jag ställt mig många gånger. Och även fått av min sambo under premissionsgräl. Och även försökt besvara i flera tidigare inlägg. Men vi kör väl en vända till. Det här är inte min första seriösa relation och jag kan försäkra dig om att jag är långt från en liten pojke, annars skulle jag ha alla dessa medelålderkriser helt i onödan. Så vi utgår från den första frågan och där känner jag att värdeordet är ”riskera”. Vad exakt är det jag riskerar? Hennes liv? Nej, det tror jag verkligen inte. Att hon lämnar mig för att jag är borta i fem månader? För vad i så fall? En annan kille? Det tvivlar jag starkt på och det skulle väl innebära att vår kärlek inte var så stark ändå. Skulle hon lämna mig för att hon inte står ut med att vi är borta ifrån varandra? Hur klarade hon i så fall livet innan mig? För att hon inte kan hantera oron? Men är det så enkelt att stänga av känslorna och leva ett liv utan mig att hon väljer det framför fem månader i ungefär samma säkerhetsklass som livet här? Nej, det tror jag inte heller. Själva antagandet att jag ”riskerar” något antyder ju att jag, och endast jag, är en passiv part som riskerar att utsättas för konsekvenser bortom min kontroll på grund av att jag fattat ett beslut, och det är i så fall en mycket märklig relation att bygga ett liv tillsammans på.
Nästa fråga då: ”Fattar du inte att allt som är värt att leva för är precis framför dig?” Nu blir jag lite brydd faktiskt. Jag saknar visserligen barn, men i övrigt måste jag säga att livet för mig är ett tämligen allomfattande begrepp och att allt mitt existensberättigande är avhängigt en annan person känns rätt slutgiltigt. Det betyder inte att jag inte älskar min tjej, men jag hade ett liv som jag tyckte var värt att leva även innan jag träffade henne. Och med det här resonemanget skulle ju en sprucken relation innebära döden för mig. Så nej, jag fattar nog inte det. Inte på det sättet.
Jag ska inte raljera mer över den felaktiga argumentationen eftersom frågan egentligen är för viktig för att bara gömmas undan. Nej, jag ser det inte som att jag måste välja mellan att åka på mission och ha ett förhållande. Under ett långt liv tillsammans måste man få utrymme att utvecklas, och det är ju inte direkt som att jag bett om tre år av vårt liv, det handlar trots allt om några månader. Om det sedan innebär att jag tillbringar tid i Afghanistan eller pluggar integraler på universitetet i Bremen är väl tämligen irrelevant. Hade hotbilden varit extrem hade jag kanske gjort en annorlunda värdering, men när jag nu de facto inte upplever just min situation som särdeles livshotande tycker jag att det argumentet faller. Och är det inte någonstans ett beundransvärt karaktärsdrag att du genomför den uppgift du tagit på dig? Vad hade det sagt om mig och mitt åtagande i en relation om jag lättvindigt ger upp vid minsta motstånd? Och, om jag ska tillåta mig själv vara lite altruistisk, om inte jag åkte skulle någon annan fått ta min plats, någon som kanske sitter i en ännu sämre situation för att åka. Exakt vad som driver mig kan jag inte svara på. Äventyrslusta? Pengar? Utveckling? En kemisk obalans i hjärnan? Kanske en kombination av dessa? Det spelar ingen roll för att beslutet var inte återkoppling till min relation. Inget ”åh, jag känner mig fängslad så jag måste åka” eller ”nej, jag älskar nog inte henne så jag drar”. Verkligen inte. Beslutet kom inifrån även om det naturligtvis fick och får konsekvenser för vårt liv tillsammans. Dock inte nödvändigtvis av ondo. Jag skulle vilja hävda att du som ställde frågorna i kommentaren har en väldigt snäv, och barnslig, syn på livet och relationer.
Så där, nu när jag brutit igenom den kvasiintellektuella puppan tänkte jag ge mig i kast med dagen. Jag har ju tidigare varit fundersam angående min karriär inom Försvarsmakten, och faktiskt funderat på att kasta in handduken efter missionen, men en möjlig väg jag inte i min vildaste fantasi funderat över dök upp under ett samtal idag. Det gör att jag känner att det kanske inte är så dumt att vara kvar. Lönen må vara en bråkdel av vad jag tjänade en gång i tiden, men ledigheten, upplevelserna och i viss mån utvecklingsmöjligheterna uppväger detta just nu. Och kollegorna. Nu har jag mycket att tänka på…
Jag tycker det var ett väldigt genomtänkt och moget svar på ett sådant påhopp. Skulle vilja fråga om du tror att samma sak hade gällt om du bestämt dig för att åka flera gånger? Jag är absolut för att man ska ge varandra chanser att utvecklas i ett förhållande, annars stagnerar man som person och då gör även förhållandet detsamma. Tror dock att det finns gränser för hur mycket ett förhållande tål och det måste finnas utrymme för ett gemensamt liv där den ena partens jobb inte dominerar konstant. Det måste med andra ord finnas en möjlighet att kompromissa om vissa saker och ge varandra chansen att utvecklas, dvs både ge och ta. Det kan jag känna inte riktigt finns när man väljer att åka flera gånger och spendera mer än ”bara några månader” i en krigszon (det är ju trots det det är även om inte alla tjänster är lika utsatta).
Jag tror och utgår från att det bara blir en vända för min del. Därav min inställning. Hade det varit tal om mission efter mission hade situationen varit annorlunda och jag hade förmodligen valt en annan yrkesbana.
Bra skrivet!
Man får så mycke dumma frågor och kommentarer från folk som inte upplevt detta…
Fick själv bl.a. Frågan: ”Varför gjorde du inte bara slut när han åkte?!”
Mitt svar blev: ”Varför skulle jag göra de?!” ”Skulle ja sluta älska, sakna och oroa mig vara för att ja gjort slut?!”
Det är självklart jätte jätte jobbigt att vara utan min prins under så lång tid, men han kommer ju hem sen igen! Och han kommer ju dessutom hem under tiden också… Har förmodligen aldrig varit så lycklig som när han kom hem på leaven nyligen! Helt fantastisk känsla! Sen kan ja ju inte påstå att de gör att all saknad, längtan, oro och tårar värd de… Men HAN är värd de!
Tycker du gör rätt som ger svar på tal.
Inte skulle jag vilja skilja mig från min man när det blir hans tur att åka.
Inte skulle jag heller vilja att han sa upp sig från sitt jobb och ställde sig arbetslös för att stanna hemma hos mig.
Klart att jag helst skulle vilja att det inte blir av, att han inte måste åka, men då blir det ju av mig i stort sett bara själviska skäl.
Att jag inte skall behöva sakna, att jag inte skall behöva oroa mig osv, men detta är hans jobb och jag är stolt över honom och stödjer honom och älskar honom trots att jag vet hur svårt det kommer att bli när han väl åker.
Men är det ok att den anhörige måste säga upp sig från sitt jobb eller avbryta sina studier, för få det att fungera under missionen. Jag tycker att det är viktig att båda i en familj eller förhållande har möjlighet att påverka och att det inte bara är det ena jobbet som styr framtiden.