Så var första natten på CNL avklarad och nedräkningen mot nästa leave har börjat. Jag känner mig inte särskilt utvilad trots att jag gick och lade mig tidigt igår. Naturligtvis var det inte lika spännande, mystiskt och upprivande som första natten i landet. Då låg vi i det grönbleka skenet från lysrörslampor i stora tält, lyssnade på helikoptrar och flyg och spekulerade i vad som komma skulle. Nu visste jag precis hur det skulle vara. Och mycket riktigt var det på håret att hinna med frukosten idag också eftersom jag som vanligt prioriterar tjugo minuter extra sömn.
Många menar att du inte ska begrava dig i hemlängtan, att det är dumt att räkna ner till nästa leave när du precis har kommit ner, men för mig är det en överlevnadsstrategi. Jag har efter mycket om och men listat ut att jag inte är den store världsresenär jag inbillat mig utan mitt stora äventyr är mitt liv där hemma, och därför är varje dag en dag närmare det målet. Andra kanske har räknat ner till missionen istället. Sedan får jag inte låta längtan styra mitt liv till den grad att jag inte kan sköta mitt jobb, men att ha det som en morot, en alldeles fantastisk morot, är mitt sätt att hantera vardagen här. Konstigt egentligen, att vardagslivet ska vara det man längtar till. Vanligtvis är det ju alltid en semester, ett nytt jobb, ett äventyr eller liknande som drar. Nu vill jag bara kliva in i mina vanliga rutiner hemma, mitt vanliga underbara liv och inte minst att vara med min underbara tjej…
Nu va du väldigt negativ. Tänk på alla erfarenheter och nya kompisar då får här nere.
Och tänk vilken tur du har som får det nedskrivet på bloggen: Att du just längtar till vardagen. Då är det bara att plocka fram det när vardagen blir grå, om den nu skulle komma att bli det.
Längta på, då är vi en till!
A