The dark ages are coming…

Från ett fantastiskt vårväder till en mulen himmel och ett stort temperaturfall över natt. Något håller på att byggas upp och jag skulle inte bli förvånad om jag möts av snö och kyla, eller möjligtvis regn och kyla imorgon. Det speglar för övrigt dagen. Jag har känt mig trött och hängig idag, det har liksom gått i slow motion. En faktor skulle kunna vara att jag sedan jag kommit hit späkt min kropp med bra mycket mer motion än den är van vid. En annan faktor skulle kunna vara vädret. En tredje skulle kunna vara att jag hade en liten dipp idag. Som tur är har medelnivån höjts så pass mycket att en dipp nu nästan utklassar en topp innan leaven. Jag lever fortfarande på minnena samtidigt som jag allt mer glider in i lunken och jobbet. Efter gårdagens mer fysiskt ansträngande del av verksamheten (ja, jag är medveten om att en dryg timmes fotpatrull i fint väder knappast kan räknas som ansträngande i den här jägarkontexten) är det skönt att få ge sig i kast med komplexa teoretiska problem. Eller problem var väl att ta i. Situationer och möjligheter är bättre ord. Det råder ett lugn över campen som lämpar sig väl för att genomföra patruller i den mentala terrängen för att få en överblick av vad som händer där. Som om jag inte gör det dagligen ändå. Trots att dagarna är långa och fyllda av jobb, träning, mat och en hel del skratt tycker jag ändå att det finns tid att tänka. På gott och ont naturligtvis. Små problem kan bli väldigt stora, men för min del funkar det rätt bra. I och med att vi saknar distraktioner som tv, mobiltelefoner och internet (allt detta kopplat till våra svenska liv) får jag möjlighet att bedriva introspektion i parti och minut. Hade det inte varit för kriget hade vistelsen här varit en tid för kontemplation; som ett gigantiskt förstoringsglas där objektet som studeras är du själv. Jag är en lekman på det området, det medges, men jag tror nog faktiskt att jag blir en bättre människa av det. Inre friktioner och värderingar stöts och blöts till dess att skrovligheterna är borta och kvar är bara en välpolerad kärna, och det gör mig förmodligen till en stabilare blivande make. Bara jag inte blir slätstruken på kuppen, men något säger mig att ett halvår tillsammans med jägarsoldater från K3 i ett krigshärjat Afghanistan inte främjar en utveckling åt det hållet.

Jag hoppas förresten att ni tar mitt ständiga oggande om längtan, tristess, rutiner och jobb med en nypa salt. När den fysiska världen för det mesta består av ett par hundra meter i varje riktning finns det bara det plus sinnevärlden att skriva om. Att ta en bild av mina kläder och lägga upp hade inte riktigt funkat. Det hade det kanske inte i Sverige heller, men ökenuniformen blir tråkig i längden hur snygg den än må vara. Latteställena är också något begränsade, precis som umgänget och mina arbetsuppgifter håller jag för mig själv. Det som återstår då är vardagen och som alla vet är det sakerna som bryter av mot vardagen som gör livet spännande. På tal om spännande ser jag inte fram emot morgondagens fyspass. Rykten har gjort gällande att en av campens mest vältränade killar tänker hålla i passet. Om någon vet hur man skiljer på hjärtattack och vanlig ansträngningskramp får ni gärna berätta det typ nu. Annars skulle det kunna betyda att det här blir mitt sista inlägg och i så fall beklagar jag att jag slösade bort er tid. Hela tanken är ju att vi ska komma fram till den där dagen när jag knäböjer på svensk mark och hoppas att Securitasvakterna på Arlanda inte skjuter den skäggige mannen i lortig uniform trots liberala terrorlagar världen över. Vi kanske till och med fortsätter tillsammans till det där bröllopet då jag får kvinnan som gjorde missionen tillsammans med mig. Då vore det synnerligen snopet om mister Tabata och hans intervaller fick planerna att gå i stöpet och er att behöva hitta ett annat kvällsnöje…