Hoppa till innehåll →

En del av en helhet…

Då och då glömmer jag att jag inte är ensam om att göra mission. Igår fick jag ett sådant abrupt uppvaknande när jag pratade med min flickvän. ”Det här är inte roligt”, sade hon. ”Det här är inte roligt alls.” Egentligen skulle jag ha skrattat åt hennes ordval och tonfall som mest fick henne att låta som en trumpen liten flicka, men skrattet fastnade i halsen när jag tänkte på att hon faktiskt har rätt. För hennes del är det nog inte så roligt att sitta ensam hemma en helg. Att gå och lägga sig med laptopen bredvid sig istället för att jag kryper ner efter en sen spelsession framför Call of Duty: Modern Warfare 3. Hon var lite ledsen under samtalet. Jag försökte trösta så gott jag kunde, men hur får jag så många veckors ensamhet som väntar att kännas som ett par dagar? Det går inte. Det är en lång tid vi är här och även om jag har fullt upp och faktiskt har roligt i min vardag så är det inte bara mig det handlar om. Nu har vi planerat saker som kanske inte skulle blivit av annars. Ett bröllop är till exempel inte helt gratis. Och den där drömresan vi ska åka på vare sig det blir i anslutningen till bröllopet eller senare är inte heller billig. I och för sig är det tragiska att jag tjänade mycket mera pengar innan jag började i Försvarsmakten och då behövde jag inte tillbringa sex månader i Afghanistan så förmodligen hade vi haft råd med allt det ändå, men pengar är som sagt inte den största dragkraften för mig utan bara ett sätt att på något sätt kompensera den tid av vårt liv tillsammans som går förlorad. Jag köper mitt samvete fritt på ett sätt. Inte kärleken, det är en jävligt stor skillnad, utan mitt dåliga samvete. Jag har fortfarande inte helt lyckats sätta fingret på vad det är som får mig att stå ut med att höra tjejen gråta på telefon, att inte se henne annat än på Facebook under långa perioder, att inte kunna göra saker tillsammans sådär som vi brukar. De troligaste faktorerna är fortfarande former av lojalitet, äventyrslusta, dumhet, spänningen och en vilja att vara där det händer. Om det sedan händer så mycket innanför campmurarna är en annan femma… Fast nu börjar det flyta på igen efter leaven. Tiden börjar återigen gå fortare och innan jag vet ordet av har ytterligare en dag passerat. För mig. Så känns det uppenbarligen inte för tjejen och jag lider med henne, det gör jag. ”Det är skönt att vara singel när man är på mission”, säger en del och det har verkligen ingenting med att ragga på campen att göra, utan är helt enkelt ett konstaterande att det är känslorna hos den eller dem där hemma som är jobbiga att hantera. Och jag håller med. Det hade varit riktigt skönt att vara singel när jag är här. Men sedan då? Livet efter? För om jag vore singel här skulle jag komma hem till… ingenting? Visst, det kanske ibland känns jobbigare för mig än för vissa andra under den här perioden, men när jag kommer hem till ett fantastiskt liv och en fantastisk tjej, då är jag rik resten av mitt liv. Så för mig är det ett utbyte som definitivt är värt det. Jag hoppas bara att tjejen ser det på samma sätt…

Igår hintade jag ju om att det var något mörkt på gång. Mycket riktigt snöade det ordentligt när jag vaknade imorse. Fem timmar senare hade det mesta smält bort och solen sken, även om bergstopparna låg insvepta i sockervaddsliknande moln bara några kilometer bort. En mycket trivsam dag om det inte varit för en enda sak: Träningspasset. Jag sade ju att det var en av campens mest vältränade killar som skulle hålla i det, så för att peppa upp mig själv såg jag Conan Barbaren, nyinspelningen, igår kväll. Efter den rullen kände jag mig redo att ta mig an hela världen. Ett problem bara: jag visste inte HUR vältränad den här killen var. Vi sprang, vi kröp, vi gjorde armhävningar, vi grodhoppade, vi gjorde utfall – det tog tamejfan aldrig slut. Eller jo, det tog femtio minuter plus tio minuter stretchande, men inte ens Sisyfos kan ha lidit så mycket som jag. Rulla upp en sten för ett berg i evighet, vad är det mot att krypa fram och tillbaka ett par gånger i korridoren utanför sovbarackerna?  Utan att överdriva kan jag säga att det var ett av de tio jobbigaste träningspassen i mitt liv. Å andra sidan var glädjen och känslan i kroppen när det var över starkare än efter de flesta andra träningspass jag kört. Nästan som jag tänker mig ett drogrus. Och kollektivet stärktes för det var inte bara jag som led utan det var en gruppansträngning som hette duga. Nu funderar vi på att övertala fysmonstret att hålla fler pass vilket jag kommer att ångra cirka en gång i veckan fram till dess att jag sitter på planet hem…

Publicerat i Uncategorized

2 kommentarer

  1. Sörmlänningen Sörmlänningen

    Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen… 😉

  2. Franke Franke

    Skulle behöva de där fyspassen, trots lidandet…tror jag.
    Däremot önskar jag att tiden vore juni nu, så att du åter vara hemma hos sambon. Den tiden kommer dock. Jag har min hemma ännu några dagar, men snart är det åter dags. Det känns lite jobbigt, men det måste gå. Det är också ett Sisyfosarbete. Jag gräver ner mig i arbete för att slippa tänka så mycket. Fungerar för mig, men inte för alla. Tack än en gång för ditt skrivande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *