I jättarnas land…

Jag är den första att erkänna att jag inte tillhör de till växten största människorna i Sverige, men att gå in på gymmet på campen är en upplevelse som inte tillhör vardagen. Överallt härjar nämligen jättar. Lyfter de inte enorma tyngder så lyfter de varandra medan de stönar, vrålar och har sig. Vissa av dem verkar skapta på ett sådant sätt att de inte förmår att sänka armarna på grund av de utväxter som finns placerade mellan vad vi kallar treprovinsområdet, det vill säga området mellan triceps, axlar och revben. Andra lider tydligt av elefantiasis lokalt begränsad till överarmar. Några verkar härstamma från trakter med betydligt starkare gravitation (troligtvis Värmland, Norrland och Skaraborg), något som tyvärr gett dem en extrem tillväxt i de nedre extremiteterna. Jag som själv är slimmad till perfektion både muskulärt och i längd (och för den delen även intellektuellt) lider naturligtvis med dessa olycksaliga kollegor. I ett försök att närma mig dem och utveckla någon slags gemensam bas för vidare kommunikation har jag beslutat mig för att ur ett rent antropologiskt perspektiv gå upp ett par kilon, allt för vetenskapen. Min tes är att ett mer groteskt utseende kommer att ge mig en chans att närma mig gruppen utan att bli ihjälslagen på kuppen. Jag kommer att rapportera om min forskning allteftersom jag börjar se resultat…

Ett par lugna kvällar har gett mig tillfälle att beta av både en smula läsning och ett par filmer. Eftersom jag tidigare utgett mig för att vara en kulturelitist gör jag troligtvis mig själv en björntjänst genom att redovisa vad jag hunnit med, men jag bjuder på den. Först såg jag alltså nyinspelningen av Conan i syfte att peppa mig inför ett fyspass. Helt okej film för den som alltid undrat över stålets gåta. Om ni nu råkar ha dessa funderingar utan att för den skull planerar att se filmen kan jag avslöja att svaret är eld OCH is, inte bara ett av elementen. Sedan såg jag Cowboys and aliens som trots att jag skrubbade igenom filmen på en sisådär 55 minuter var en oändlig plåga, något som grämer mig eftersom jag inte har tid att slösa bort en filmkväll på det sättet. Slutligen har jag betat av de tre första Twilight-böckerna (i iPhoneformat) och är nu halvvägs in i den sista (jag har även sett filmerna varav en på bio. Sådär, då var katten ute ur boxen). Det kan tyckas som en annorlunda läsning när de flesta tragglar sig igenom deckare alternativt Che Guevaras texter om gerillakrigföring, men jag ville läsa något som var så långt från Afghanistan och konflikten jag kunde komma och då kändes Twilight som ett säkert val. Hittills har jag bara hittat två likheter. Den ena är en ung kvinna som blir gravid och dör i barnsäng, den andra är varulvar (i Afghanistan används de för att vakta byarna). Det jag egentligen vill säga med den här utsvävningen är inte att bekänna att jag egentligen är en fjortonårig bloggerska i en skäggig utlandssoldats kropp, utan att poängtera att isoleringen här på ett sätt driver mig till extrema handlingar. I ett land så rikt på information och digital infrastruktur som Sverige hade jag troligtvis aldrig valt att lägga tid på dessa böcker eller filmer, men här känner jag att jag inte orkar se de filmer jag egentligen planerat att se (ett exempel är Drive) eftersom jag helt enkelt vill se dem tillsammans med tjejen och det känns illojalt att beta av dem ensam. Det som återstår blir då Cowboys and aliens. Ungefär som att äta oliver direkt ur burken innan sambon kommit hem, det är äckelgott men kanske inte riktigt som att dela en påse lösgodis en lördagkväll. En del kollegor begraver sig i litteratur som handlar om konflikten här, landets utveckling, osäkerheten i Centralasien och så vidare, och det har jag också gjort INNAN jag kom hit. Men här unnar jag mig själv att frossa i tonårslidande och actionfilmer vars manus skrivits ihop av två forna hippies som snedtrippat på LSD. Ytterligare en skyddsmekanism att lägga till handlingarna. Kanske beror det på att jag inte vill läsa eller se något som berör mig på riktigt. Kvällen innan jag åkte till Afghanistan för den första svängen såg jag filmen The Change Up tillsammans med tjejen. För att vara en komedi innehöll den ett osedvanligt djup och framför allt en sensmoral om att gräset inte är grönare på andra sidan. Synnerligen olämpligt och känslosamt för en person som precis valt allt lämna en annan person under en tid för att testa på ett äventyr. Inte nog med att det var en örfil i fejset när vi hade förväntat oss att få skratta tillsammans innan allt drog igång, det var även som en sylvass pekpinne i min vänstra ventrikel. Kanske är det så att jag omedvetet inte vågar  se och läsa det där riktigt känslosamma som berör mig på djupet innan jag är hemma och redo att ta konsekvenserna…