Det som glöms i snö…

… kommer med största sannolikhet att försvinna i leran här. Det är än så länge bara en arbetshypotes eftersom snön och kylan fortfarande belägrar campen, men erfarenheten säger att kvicksanden vi jobbar i till vardags slukar allting som landar på marken. Den förbannade sanden alltså… Mina fina ökenkängor har trots putsning antagit en ny, dystrare färg efter att de var ute och lekte i sandlådan. Tidigare har jag varit klok nog att använda gummistövlar, men nu senaste förträngde jag den möjligheten. Alla former av optik lever farligt i den kombination av finkornig sand som tränger in i minsta springa och blästrande som ofta sker samtidigt när det blåser. Konsekvensen är att jag inte alltid orkar ta fram den stora kameran för att alla de där episka bilderna jag såg framför mig under missionsutbildningen. Den lilla inkapslade hjälmkameran får däremot jobba hårt. Att se en hårdför soldat trilla på bästa slapstickmanér hade aldrig kunnat fångas utan dess hjälp. Tyvärr är guldkornen få. Jag försöker vända nyllet mot varenda åsna jag ser eftersom jag tycker att de är söta och vet att det kan klassificeras som pittoreskt, ett ord som alltid lockar någon dum jävel att genomlida de sittningar framför tv:n som väntar. Stackars morsan som anmält intresse att se mina timslånga tagningar av promenader och bilfärder. Jag tror inte hon fattat vad hon gett sig in på. Det är rena Blair Witch Project över mina försök att göra den stora svenska krigsdokumentären. Tur att jag i alla fall inte har någon zoomknapp för att rendera filmerna helt otittbara…