Den taktiska skönheten…

Pannkakor med lönnsirap må vara gott, men just nu håller jag på att landa efter den trippen och det är ingen behaglig resa. Smått darrig, med Jenny Wilson i lurarna och växlande molnighet håller jag mig ändå på gott humör. Efter en lugn vinter börjar det nu röra på sig. Våren är på väg i många bemärkelser, och jag ser fram emot att se det Afghanistan jag hittills inte fått uppleva. Att vara här är en tålamodsprövande upplevelse eftersom det mesta sker i helt annan ordning än vad vi är vana vid. Väntan är visserligen en del av upplevelsen, fast det känns ändå skönt att få sträcka på de mentala benen och göra sig förberedd för de stora sakerna. Det ligger på något sätt i yrkets natur att det är utmaningarna man söker. Rutinmässigt arbete måste göras, men vem lockas av det? Nej, det är chansen att få pröva sig själv mot motståndaren eller situationen som är utvecklande. I boken Ender’s game av Orson Scott Card finns följande citat: ”There is no teacher but the enemy.” Jag håller inte med om att det alltid är så, men visst ligger det mycket i det. Det är precis som boxningsträningen vi bedriver; det är kul och nyttigt att träna teknik, men det är först när du möter en motståndare du får veta vad du lärt dig, och det är i växelspelet mellan dig och motståndaren pulsen, kicken och själen i sporten finns. Jag som är en stor fantast av närkamp och självförsvar har också en fäbless för traditionella kampsporter ur ett andligt perspektiv. Kanske är det en gammal ungdomsförälskelse i ninjafilmerna som lever kvar. Att slå, sparka och hugga i luften har aldrig tilltalat mig rent fysiskt, men skönheten i rörelserna – att fokusera på varenda detalj även om det för det otränade ögat aldrig kommer att märkas – är vackert. Samma med energiutbytet mellan dig och din motståndare i kampen. Våldet, om jag nu ska kalla det så, har inte med saken att göra. Klyschigt, men sant. Inte när jag tränar i alla fall. I en riktig situation är det slutresultatet som är viktigt, men under träning kan jag fokusera på allt annat än just det. Smällarna blir bara ett kvitto på att du gjort rätt eller fel. Och det här går igen på andra sätt i yrket. Även om jag brister i taktisk skolning älskar jag diskussionerna hur en uppgift ska lösas. Komplexiteten i rörelser, terräng, vapensystem, väder och ramverk bildar ett spindelnät, skört och starkt på samma gång. Och bländade vackert…