Allt går att sälja med mördande reklam…

Borta är snön och ner faller regnet. Förhoppningsvis kan störtfloden spola bort alla kamelspindlar som ruvar i mörkret. Hittills har jag inte sett ett enda kryp i det här landet. De bidar förmodligen sin tid och bygger arméer i hemlighet. Kamelspindlar, skorpioner och leishmaniasisbärande sandflugor utgör en imponerande styrka. Helt ärligt är jag mer rädd för den motståndaren än för den andra, åtminstone på daglig basis. Så fort vintern är över tänker jag bygga vallgravar och sätta ut värn runt baracken så att jag kan försvara dem om någon spindeljävel får för sig att anfalla. Då är det tur att jag har en köttmur av jägare omkring mig. För helvete vad de börjar bli stora, de som inte redan var det. Även om de flesta utgår härifrån kan det gå en månad eller två med leavar och uppgifter innan du stöter på en person igen, och när du väl gör det är de två storlekar större. Jag börjar visserligen också hitta formen, och framför allt kraften och rytmen i slagen, men eftersom jag bojkottar bänkpressen, hantlarna och allt annat som biffkakorna gillar hänger jag inte riktigt med i muskeltillväxten. För att kompensera differensen slår jag så hårt jag kan på mittsarna för då och då får jag till en riktig stjärnsmäll så det ekar i hallen. På så sätt hoppas jag att ingjuta tillräckligt mycket respekt hos gorillorna att de ska släppa in mig i gruppen. Annars får jag väl klocka någon av dem i matkön på sant fängelsemanér för att de ska fatta vinken…

Tänk om Afghanistan kunde vara mitt vardagsjobb, vad jag skulle trivas då. Lediga helger, hemma om kvällarna och världens mest coolaste jobb (när det inte är lerigt, kallt, administrativt, mötesspäckat och rutinmässigt vilket det varit drygt två tredjedelar av tiden), det skulle kunna vara så rätt. Trots att jag ”blivit hitlurad under falska förespeglingar” som det så fint heter i bollträspolitiken. Jag får ibland göra ashäftiga grejer, se saker jag aldrig kommer att glömma, möta märkliga och spännande människor, bära utrustning som får mig att se tuff ut på Facebook, och lära mig hur det är att sitta inne – allt på samma gång. Och kollegorna, dessa fantastiska människor som alla har sina egenheter, men som är trevliga, duktiga och roliga. Ibland vill jag bara knata upp till Högkvarteret, rycka tag i den första general jag kommer åt och tvinga honom att ge ett par kaptener plats på majorsskolan. Här har ni världens bästa människor som skulle kunna överbrygga tröttmössornas gamla försvarstänk och föra in myndigheten i framtiden utan att tappa den viktiga historiska förankringen och vad gör man? Man låter byråkratiska hinder och sega system mala sönder utmärkta människor till dess att de ger upp. Jag kan ju gladeligen säga detta eftersom min karriär är som den är, men för de som vigt sitt liv åt detta och som gör det med bravur och kollegornas respekt både uppifrån och nerifrån tycker jag att det borde vänta ett bättre öde. Det är så klart inte bara på mission guldkornen finns, de finns ju hemma också, men systemet är som det är. Rätta dig in i ledet och håll käften, kan man ju tycka, och ja, det gör jag ju också, fast nu kände jag ändå att jag ville ventilera detta. Och nej, jag är ingen expert på försvarspolitik så jag kanske är helt ute och cyklar, men jag råkar vara sjukt bra på att läsa människor och dessa människor är bra. Mycket bra till och med.

Förutom personalförsörjningssystemet finns det minst en sak till Försvarsmakten misslyckats kapitalt med. Och jag bär väl också en viss skuld i detta. Det är att övertyga min blivande hustru om att det här är ett framtidsjobb för mig. Att det finns en löneutveckling som motsvarar vad jag hade tidigare har vi redan insett. Och hur mycket jag än försöker har jag svårt att övertyga henne om att en veckas svältande i skogen eller en dag med husrensning är karriärfrämjande. Nu finns det visserligen planer jag tycker är mycket intressanta, och som jag tänker ge en chans, men visst förstår jag lite hur hon tänker. Framför allt är det väl det här med insatser i utlandet som spökar. Ponera att vi vill bilda familj om ett par år (köpa hund, skaffa unge, whatever). Precis då kanske det börjar närma sig min tur att åka igen. Hon har ju redan stipulerat att jag inte får åka igen och det förstår jag. Sex månader är en lång tid att vara utan de där perfekta delarna som bildar mitt jag. Jag klarar knappt en dag utan mig själv. En månad kanske jag kunde få komma iväg, eller två, men lämna henne sex månader igen…? Nja. Fast det kan vara så att vi inte har särskilt stora åtaganden i utlandet vid den tidpunkten och då behöver jag inte ha den här diskussionen utan kan fortsätta leva som jag ämnar göra de kommande åren. Men Försvarsmakten, en snabb tanke: Istället för att satsa stora pengar på att övertyga människor att börja jobba för er borde ni satsa på att marknadsföra vår verklighet för de anhöriga. Då kommer det andra på köpet. Jag hjälper gärna till att värva nya puck… förlåt, motiverade människor att satsa på vad som faktiskt i mångt och mycket är världens bästa jobb!