Den som hyser ett intresse för Afghanistanfrågor och som dessutom kombinerar detta med att läsa morgontidningar på nätet kanske upptäckte artikeln om milisprojektet CIP i Svenska Dagbladet. Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen utan vill istället bara använda det som ett belysande exempel för hur annorlunda verkligheten här är jämfört med vad vi är vana vid. Det finns nämligen en tendens både inom Försvarsmakten och i samhället i stort att tro att vi kan fatta resonabla och kloka beslut på distans, och det går självfallet också i vissa fall, jag påstår inget annat. Bara att ibland går det inte alls. Jag förstår att saker och ting kan låta helt galna ur ett svenskt perspektiv med de referensramar vi har. Fast nu råkar det ju vara så att vi inte är i Sverige och att det vi uppfattar som märkligt i själva verket är helt normalt och inga konstigheter. Som det här med lojaliteter. I ett land så präglat av våld, krig och fattigdom är det egentligen inte så konstigt att du gör vad du kan för att överleva. Men för du in det tankesättet i en svensk kontext har du genast ett problem. Det gäller alltså, och nu talar jag inte om CIP utan om allehanda problem som dyker upp, att försöka kasta sig av vårt invanda sätt att tänka och anamma en mer öppen, axelryckande attityd: ”Det bara är så här, deal with it.”
Som jag tidigare beskrivit gör jag mitt jobb annorlunda än vad jag trodde att jag skulle göra. För det funkade inte. Det var en papperstiger som funkade i den simulerade miljön vi tränade i, en slags utgångspunkt för att förbereda mig mentalt på insatsen, och jag ångrar inte att jag gick igenom processen. Jag kunde bara inte hålla fast vid den väl på plats eftersom det är så mycket du inte förstår förrän du varit här. Det kan låta elitistiskt, som om jag försöker framhäva mig själv för att jag nu har gjort ett gäng veckor i området och tror att jag vet allt och kan allt, men det är inte vad jag menar. Du måste bara vara beredd på att omvärdera det du trodde att du skulle göra och inte hålla fast vid det du lärt dig bara för att du inte vågar släppa livbojen och ta språnget ut i det kalla vattnet. En kalldusch kan du räkna med i början av missionen, det är inga konstigheter. Det gäller bara att spotta ut vattnet och börja simma. Och jag tror tamejfan att det gjort mig till en starkare simmare i livet. Just nu känner jag mig extremt fokuserad på jobbet och jag tycker faktiskt att det går jävligt bra. Det blåser medvind i motvinden, skulle man kunna säga. Nu är jag i och för sig utvilad efter en lång och god natts sömn, mätt och belåten efter våfflor och middag, och taggad på ett träningspass med kettlebells, chins och bänkpress för att börja bygga den där beachkroppen jag tänkte försöka behålla till åtminstone det stundande bröllopet. Då är det lätt att vara glad och positiv. De, förhållandevis få ska sägas, morgnar jag måste ta mig upp klockan fem för att gå ut i regnet med obekväm utrustning som skaver och trycker kan jag hålla mig för skratt. Därför rider jag lite på glädjevågen medan den varar…
Kommentarer