Vakna upp…

Regn, snö, slask, vind och med lite tur nya varor på hyllorna i PX:et. Det är dagen i ett nötskal. Vår fystränare, en halvgalen K3-officer, har fått för sig att vi ska bedriva vapenfys utomhus och protesterar du och hävdar att det är vansinne får du ett ”jävla syltrygg” kastat i ansiktet. Det är alltså bara att bita ihop och knyta näven i fickan. Förhoppningsvis får du chansen att ta fram näven och dänga den i nyllet på honom nästa närkampspass…

”Om du tänker åka en gång till på mission måste du säga det nu, för det vill jag veta”, sade tjejen igår. Det där är lite av en knäckfråga i vår relation. Jag kompromissade ju uppenbarligen inte när frågan dök upp förra gången eftersom jag är här nu, och då måste jag rimligtvis göra det i framtiden eftersom alla förhållanden bygger på ett givande och ett tagande. Just nu känner jag att en period är fullt tillräcklig, men självklart har jag fått en annan insikt i livet vi lever här och att det finns en risk att även jag blir smittad av missionssjukan. Till skillnad från många andra ensamma soldater som kanske inte är lika rotade i vardagen i Sverige har jag ett ”stöd” i form av ett fantastiskt liv hemma. Jag har en underbar tjej, ett bra jobb, härliga vänner och fantasi. Och det räcker långt. Det måste det göra. Jag vill inte äventyra det liv jag har för att bli säsongsarbetare i krigshärdar, det är en av de viktigaste insikterna förutom ett nytt perspektiv på liv och fattigdom som jag tar med mig härifrån. Alltför många fastnar i träsket att inte kunna förena ett stabilt liv med jakten på kickar och även om jag absolut inte dömer dem på något sätt utan tvärtom förstår dem, är det inte det liv jag strävar efter att ha när allt är sagt och gjort. Samtidigt brinner det numera en liten, liten eld i själen som för alltid kommer att drömma om utmaningar, globala spel och nästa äventyr…