Komhem…

Nej, nu längtar jag hem otroligt mycket. Detta eviga snöande och regnande, leran, lunken… Så länge jag håller mig sysselsatt är känslorna hanterbara, men ibland glider melankolin in i livet och då vill jag inget hellre än att vakna hemma i min egen säng och leva mitt eget liv. Den förra tiden innan leave hade ju nyhetens behag på ena sidan myntet, och förvirringen och stressen på andra sidan. Den här svängen har istället rutinerna och lugnet på ena sidan och, jag ska inte kalla det tristess, men den där ”okej, okej, jag fattar grejen nu”-känslan på andra sidan. Då och då faller myntet med minussidan upp och det är väl en sådan dag jag har. Min vänliga kollega, den galne K3-kaptenen (japp, uppgraderad till galen) körde ett synnerligen jobbigt fyspass som fick mina axlar att skrika efter fentanyl, steroider eller i alla fall lite vila. Men tji fick de, det var bara att bita ihop. Även om kroppen börjar svara bra på all träning tycker jag fortfarande de visuella resultaten uteblir, fast det är ju inte det viktigaste. De träningsformer jag nyttjar mest just nu, cirkelträning och boxning eller närkamp, syftar ju faktiskt till att ge mig verktygen för att klara av jobbet utan att ta alltför mycket skada. Jag vet ju också att jag har en skitsnygg tjej hemma så jag behöver inte ut och flexa på krogen och därför dyrka skivstången som guden i mitt liv innan säsongen börjar.

Egentligen är det nu riskerna i missionen börjar. Rutinerna har satt sig rätt bra, missionen har tuffat på i sakta mak och det är lätt att slappna av. Det är då det händer. Som jag ser det finns det två sätt att komma ihåg att inte tänja på vaksamheten: Det ena är att åka på en smäll, och det vill nog alla helst undvika. Det andra är att ständigt påminna sig om varför vi är här och hur läget är. Genom att konstant lyssna på ibland långtråkiga uppdateringar om säkerhetsläget i hela Afghanistan är det lätt att hålla sig för skratt. För kollegor dör över landet. Inte bara soldater från väst utan även de vi ska jobba med i en övergripande bemärkelse. Att se klipp från exempelvis Irak kan vara en skräckupplevelse. Humor blir en ventil i de lägena. Galghumorn också. Hur ska vi annars kunna bearbeta vad vi känner? Personligen, med de upplevelser jag har haft hittills, känner jag att jag inte behöver bearbeta någonting egentligen. Men jag har inte stirrat faran i vitögat särskilt mycket sedan jag kom hit, om man bortser från någon slags generell hotbild. Träningen är en annan ventil för att få ur sig de rent fysiska reaktionerna på stress och hårt arbete. Kraven på att vara i god form för att åka på utlandstjänst är inte enbart grundade på att du ska kunna leverera om motståndaren plötsligt knackar på dörren med sexhundra kamrater, utan det handlar också om att palla tempot som kan vara högt och ibland kombinerat med dålig sömn eller andra stressfaktorer. Jag sover väl hyfsat bra måste jag säga, förmodligen mer här än hemma även om kvaliteten på ”fritiden” inte går att jämföra vilket i sig är en stressfaktor, så jag klagar inte. Tidigare var jag en sockerråtta av rang, men sedan jag kom hit andra vändan har jag verkligen skärpt mig på den där småätarbiten (trots att nytt godis kommit upp i hyllorna på PX:et. Några bitar Lindtchoklad för 23 dollar? Rena rånet!). Att inte sockerkicka mig upp och ner dagligen hjälper mig också att hålla mig alert. Det jag behöver nu är egentligen lite luft bara, att komma ut en liten liten sväng för att se något annat än de smutsgrå Hescomurarna som omgärdar campen. Får jag bara det tror jag att formkurvan svänger tillbaka igen, och sedan är det dags att börja räkna ner inför nästa leave. Positiva tankar, det funkar alltid…