Om jag får frågan vad som var det bästa med utlandstjänsten tror jag att svaret kommer att bli: kollegorna. Här har jag lärt känna många fantastiska människor som blivit vänner. De skiljer sig mycket åt i fråga om bakgrund, ålder och plats i den militära strukturen och det är en spännande krydda i en anrättning som annars skulle vara ganska smaklös. Eftersom vi umgås nästan dygnet runt i vår lilla bubbla kommer vi också varandra ganska nära. Självklart är det inte som tjejen och polarna jag hängt med i många år, och den vänskap som bara kan komma med tid, men eftersom allting blir komprimerat här tycker jag ändå att det är en häftig resa att vara med om. Många av människorna omkring mig vill jag garanterat ha kvar i mitt liv när missionen är över. Skulle jag haft intresse av att forska i gruppdynamik hade jag säkert ansett mig vara i paradiset, men eftersom jag föredrar att uppleva framför att forska nöjer jag mig med att vara med istället för att syna det under lupp. Naturligtvis går inte alla ihop med alla, det vore fullkomligt absurt och säkert direkt skadligt för gruppen eftersom det är allmänt känt att utopier är just utopier av en anledning. Som tur är behöver du inte umgås med människor du känner viss antipati för. Jag tillhör den sociala gruppen apor och trivs med folk i största allmänhet, och det är jag tacksam för eftersom det gör livet lite roligare. Andra har det kanske inte riktigt lika lätt, men ska jag vara krass är det viktigaste inte att du kommer överens med människor utan att du kan genomföra ditt jobb tillsammans med andra vare sig du älskar, hatar eller ställer dig likgiltig till dem. Allt annat vore otänkbart i den här kontexten där det inte bara är att ställa sig upp och gå om galoscherna inte passar. Precis som att kunna hantera ett vapen, göra upp eld med lite björkfnas och tändstickor (inte så lätt som man tror) och fatta beslut, även obekväma sådana, är konsten att samarbeta högt värderad i dessa sammanhang. Det duger inte att vara Rambo om du är helt jävla socialt efterbliven.
Imorgon är det Alla hjärtans dag, åtminstone hemma för här misstänker jag att de skiter rätt fett i det hela, och trots att jag normalt brukar rycka på axlarna, muttra något om ”konspirationer orkestrerade av konglomerat av kommersiella krafter” och fästa ungefär samma vikt vid det som vid skäggtrimning känns det den här gången lite värre. Inte för mig per se, eftersom jag vidhåller att det är skoningslös hjärntvätt som får oss att bränna pengar just denna händelselösa dag, utan mer för att jag vet att det betyder något för den där kvinnan som är en sådan stor källa till glädje (och ibland till huvudvärk och förtret också) i mitt liv. Hon hade nog gärna sett att vi haft en romantisk middag där jag lagat min patenterade bacon- och svampsås med paprika innan vi slagit oss ned vid en collegekomedi medan vi tryckt i oss ett kilo lösgodis av den klassiska man-kvinna-ration på cirka 90-10 procent. Det hade jag också velat göra. Jag misstänker att jag kommer att få överkompensera detta nästa år. Ni ska i alla fall veta att vi tänker på er. Det gör vi. Och vi saknar er. Och vi älskar er.
Vilket fint inlägg. Det gjorde min kväll.