Why…?

Varulvarna utanför campen ylade igår natt. Åt vad vet jag inte. Kanske åt helikoptrarna som då och då passerar inom hörhåll men utom synhåll. Kanske åt en fotgängare som råkat komma för nära. Kanske talar de med varandra; berättar om dagen för kamrater i andra delar av Mazar. Det var ett satans liv i alla fall. Nu spelade det ingen roll för jag var ändå tvungen att kolla Battlestar Galactica för att varva ner efter det långa mötet. Jag har nämligen den egenheten att jag måste mata hjärnan med något fantasifullt för att kunna slappna av. Att gå direkt från jobb och lägga mig fungerar inte utan först behöver jag en dos av drömmar. Hur klyschigt det än låter vill jag hävda att i ett riktigt krig, alltså ett där jag var tvungen att smyga genom djungeln veckor i sträck i jakt på gerillarörelser, skulle min hjärna vara mitt främsta vapen eftersom jag, förutom då att jag har en tendens att skena iväg en smula. Geni eller dåre? Jag rör mig glatt över den gränsen vill jag påstå.

Idag spelar åttiotalsmusik på kontoret och en kollega och jag pratar minnen från vår ungdom medan fingrarna dansar över tangentborden. Trots att vi är väldigt olika och framför allt har levt helt olika liv har vi samma referensramar. Jag kan avundas honom många av äventyren han har varit med om, men det är också en av mina största brister. Att jag på många sätt alltid tror att gräset är grönare på andra sidan. Inte när det gäller kärlek, men när det gäller karriär och upplevelser får jag ibland för mig att ”alla andra” gjort mycket mer än jag fast jag i själva verket hunnit med otroligt mycket. Visst är min tid i Försvarsmakten begränsad, och mina äventyr har skett i en annan värld, men jag har sett världen, träffat så många människor, varit med om saker som får andra att titta på mig med beundran i blicken. Så varför längtar jag så mycket efter fler militära äventyr? Handlar det i grund och botten om någon slags drivkraft att bevisa min manlighet? Är jag indoktrinerad av Hollywoods synnerligen krigsromantiska bild? Är det ett grundmurat intresse för just den här typen av frågor? Varför i helvete tillbringar jag drygt fem månader i Afghanistan egentligen? Jag vet tamejfan inte och det stör mig, för jag brukar alltid – alltid – klara av att lyfta ur den här typen av frågeställning och angripa den med en kombination av induktion, deduktion och ärlighet till dess att jag har ett svar, men nu vet jag alltså inte. Förhoppningsvis kommer jag att ha svaret när jag väl kommer hem igen…