Återkomsten…

Då var jag tillbaka. Jag har visserligen inte lämnat campen utan det handlar bara om mitt humör. Två dagars träningsuppehåll gjorde tydligen susen för nu känner jag mig återigen som mitt vanliga gladlynta jag. Och då har jag ändå kört ett tufft fyspass. Nu låter det som om jag varit sur och jävlig mot folk, men så illa har det inte varit. En kollega uttryckte det så väl: ”Varför får inte vi ha tråkigt även om vi är här?” Precis så är det. Varför ska allting vara roligt bara för att jag befinner mig på mission? En insats är inte rolig hela tiden. Att jag sedan bloggar om det trista beror ju på att det som är roligt inte ska sägas i det offentliga rummet. Idag kan jag dock avslöja att jag har haft möten som varit mycket underhållande och dessutom ägnat mig åt administrativa uppgifter som även de varit roliga. Allt är nämligen inte vidrigt bara för att det är skrivbordsbundet. Det är nämligen inte så jäkla roligt att stå i regn och vakta en bil en hel dag heller, ska ni veta. Balans ska det vara…

Som jag tidigare berättat gillar jag att interagera med kollegor från andra länder. Bland de jag gillar mest är amerikaner. Normalt sett brukar jag vara tämligen kritisk till deras omvärldsuppfattning, deras gigantiska egon och översittarsätt, men ingen kan ta ifrån dem att de är extremt trevliga och roliga att ha att göra med. En anledning till deras avspända sätt skulle kunna vara att de ständigt får konversera på sitt modersmål medan vi andra tvingas tala vår taffliga engelska, fast jag tror snarare att det handlar om en genuin artighet som de matas med från tidig ålder. Självklart kan de ha andra, mindre önskvärda egenskaper ändå, men jag uppskattar verkligen den här lättsamheten som känns uppfriskande i en annars ganska stel tyskinspirerad kontext. Det finns ju trevliga tyskar också, absolut, det är bara deras krav på byråkrati och rutiner som inte riktigt rimmar med fria sinne. Eller så är det mitt fria sinne som inte rimmar med tyskarnas rutiner. Låt den som är utan synd kasta första stenen liksom… Problemet med alla dessa kontakter du skapar i den här kontexten är att vi kommer från olika håll och kanter av världen, jobbar tillsammans, lär känna varandra, och sedan skiljs åt och vandrar vidare i livet. En naturlig process, det sker överallt jämt och ständigt, med undantag för att här lär du känna folk under stundom så bisarra omständigheter att det krävs att du varit med här och nu för att förstå. Jag råkar ju som ni vet vid det här laget vara en av världens två mest sentimentala människor (den andra är min morsa) och börjar därför redan fasa för vissa avsked. Vi skippar ”lev för dagen”-diskussionen nu och fortsätter med mina känslor. På många sätt påminner missionen om min traditionella ”jag har läst The Beach, sett Point Break och bestämt mig för att vara lite cool”-resa jag gjorde i de svårtillgängliga länderna Thailand, Australien och Nya Zeeland för dryga tio år sedan. Den gjorde jag i sällskap med temporära bekantskaper som jag försökte hålla kontakt med efter att jag kommit hem, men naturligtvis föll de i glömska efter ett år eller så. Jag är rädd att det ska hända igen. I och för sig fanns ju inte Facebook på den tiden så nu kan vi ju alltid vara passiva vänner år efter år och låtsas som att tiden stått stilla. Därför hoppas jag att det går att knyta så starka vänskapsband att de överlever den där första tiden när man tar det lugnt på eget håll och sedan börjar tänka ”Äh, jag borde ringa honom, men fan, jag gör det imorgon”. Imorgon blir till nästa vecka som blir till om en månad som blir till nästa år och så är du bortglömd. Ja, förutom den där påminnelsen om födelsedagen som dyker upp på Facebook. Den här gången ska jag kämpa för att vissa personer ska stanna kvar i mitt liv. Personer som jag har ett stort utbyte av att hänga med. Som jag skrattar med. De är inte på något sätt ersättare för de jag har där hemma, de är bara nya kryddor i mitt exotiska liv…