No sleep for the wicked…

En del individer på campen besitter en slags fysik som gränsar till det omänskliga. Jag pratar inte om biffkakorna på gymmet utan om arbetshästarna. De jobbar från morgon till kväll, slänger in ett fyspass när de har tid, sover minimalt och har en koncentrationsförmåga som gränsar till Aspberger. Hur de kan hålla allt i huvudet är över mitt förstånd. Vi pratar om att ständigt vandra från högsta makronivå till minsta mikronivå, namn som påminner om varandra, platser som också är namn, positioner i samhället, förmågor, tidpunkter – allt med andra ord. De flesta kan klara av det en vecka eller två, men nu snackar vi alltså nästan ett halvår sju dagar i veckan. Det, mina vänner, är en bedrift. Självklart är erfarenhet är en viktig faktor i ekvationen. Mycket av den detaljkunskap jag imponeras av är vid det här laget impräntat i ryggmärgen, men att kunna plocka fram den, kombinera med nya fakta och dra slutsatser som leder till beslut på sekunden borde verkligen vara en eftertraktad egenskap i arbetslivet. Inom mitt gebit känner jag mig visserligen trygg och snabb, det är de för mig något forcerade momenten som ställer till det. Fast jag önskar att jag kunde ställa mig bredvid mig själv den dag jag landade in här i slutet på november och jämföra med den jag är idag. Förmodligen skulle jag uppfatta mig själv som synnerligen osäker och okunnig. Att göra mission är som att intensivstudera och då pratar jag inte att läsa på heltid eller mer utan det är som att ditt liv hänger på det. Och det kan det ju faktiskt göra också…