Jag ringer hem ganska ofta, och med hem menar jag i det här fallet hem till min tjej. Då och då ringer jag till mina föräldrar och någon enstaka gång till brorsan. Nu har samvetet kommit in i bilden och jag inser att jag verkligen försummat mina vänner. Vanligtvis försöker jag skriva till dem någon gång ibland eller chatta när vi är inloggade samtidigt, men det blir inte så ofta eller så mycket som jag skulle vilja. Jag vet inte varför. På ett sätt handlar det väl om det praktiska; att den telefon- respektive internettid jag har går åt till att vårda relationen med den jag har närmast. Fast ibland undrar jag om det inte är mer än så. Att det handlar om att jag känner mig utanför när jag hör allt de gör där hemma. Att det inte är så lätt att checka ut från livet hemma för att leva ett helt annat liv, höljt i dunkel, för att sedan bara återvända som om inget har hänt. Och jag kan ju inte berätta allt jag vill för dem heller, och då är det lättare att vara tyst än att sträcka ut en hand till dem. Fegt, visst, men det är en mental kraftsamling att vara här och då är det lätt att glida in i bubblan där allt kretsar kring jobbet. Tyvärr började jag slarva med relationerna redan under missionsutbildningen, även om jag gjorde mitt bästa för att hinna träffa så många som möjligt under leaven. Det här besvärar mig rätt mycket. Jag hoppas att många av mina vänner läser bloggen, så att de i alla fall kan hänga med hjälpligt i hur jag känner och mår. Framför allt hoppas jag att de har tålamod att vänta ett par månader till. Sommaren väntar, lång och ledig, och jag har för avsikt att ta igen all förlorad tid, inte bara med tjejen utan med alla som får mig att skratta…
Till en kollega som just nu befinner sig i drömmarnas land vill jag hälsa följande:
Stort grattis! Du är värd all lycka och framgång i livet. Du misstycker inte om jag snor dina bröllopsplaner, va…?
Kommentarer