Nice or need…

I början av missionen kunde jag då och då tänka ”Det här kan vara sista gången jag träffar den här personen” innan vederbörande gav sig ut på patrull. Det där har gradvis försvunnit och det var först den här veckan jag kom att tänka på det igen. Numera är det så självklart att folk är på leave, andra camper eller på patruller och att det går ett par dagar eller veckor, ibland någon månad, innan man ses igen. Jag bara tar för givet att de ska komma hem igen. Självklart tänker jag inte så om alla på campen utan det gäller de jag kommit att lära känna bättre. Återigen en skyddsmekanism för att slippa hantera en eventuell tragedi och samtidigt ett naturligt antagande eftersom varje lyckad operation bidrar till att befästa bilden av att Gud är svensk, som det så fint brukar heta här i Afghanistan. Samtidigt gäller det att inte slappna av och se säkerheten som självklar. En svår balansgång det där, men en vi är tvungna att lära oss hantera. Det här ska inte ses som ett inlägg i den pågående situationen utan som en generell reflektion över hur perspektiven förändras över tiden och att anpassningen sker stundom stegvis, stundom löpande så att du för det mesta inte märker av den. Sedan är många känslor cykliska. Det är till exempel lätt att inte vara rädd i vackert väder, relativt säkra områden och medvind på alla fronter. Andra dagar är jag rädd eftersom jag inte vill sluta mina dagar här. Det gäller bara att hantera rädslan, och det är också en konst. Ju närmare en leave jag befinner mig, desto försiktigare blir jag även om jag på samma gång vill åstadkomma mer för att ha någon spännande historia med mig i bagaget hem. Då gäller det att ha självdisciplin nog att inse vad som är nödvändigt och vad som vore trevligt. ”Måste jag verkligen ut på patrullen eller ska jag stanna hemma?” För en skyttesoldat är det inte ens ett val, men för mig är det ofta det. Då måste jag vara ärlig mot mig själv och mot mina kollegor. ”Nice or need” som vi säger i Försvarsmakten. Vi är hårda på att deltagande ute på fältet ska göras med ett syfte och inte som krigsturism, det kan jag försäkra er. Det kan vara en risky business, men det är som alltid kalkylerade risker och då vill vi inte öka riskerna i onödan. Sedan är det väl som vanligt; hur mycket kan du egentligen skydda dig? En olycka kan alltid hända.

Jag väntar fortfarande på den där kombinerade Alla hjärtans dag-presenten/födelsedagspresenten jag skulle få. Rykten säger att postgången är helig för amerikanerna, men det kan också bero på att de har längre tjänstgöringstid och ingen leave, och då blir varje kontakt med hemmet extremt viktig. Nu var det länge sedan jag fick ett brev. Ja, ska jag vara ärlig är det bara mamma som skrivit ett riktigt fysiskt brev till mig, men med lite tur och mycket tjat på Facebook kanske jag kan tigga till mig ett par till…