För att fördriva tiden gäller det som bekant att vara uppfinningsrik när världen för det mesta består av ett par hundra kvadratmeter. Hade jag haft möjlighet skulle jag tagit hit en av de där strykarkatterna som kan skymtas på andra sidan murarna, inte minst sedan lokalvårdarna satte ut råttfällor anpassade för djur från tio kilo och uppåt. Tyvärr tillåter inte reglerna att jag lockar över dem så jag har hittat ett annat projekt jag kallar ”Million dollar baby”. Jag försöker nämligen lära en av mina kollegor att slåss eftersom jag dels tycker att det är roligt själv, dels tycker att en viss grundkunskap är nödvändig i vårt yrke. Dessutom utvecklas jag enormt som pedagog. Jag har till exempel upptäckt att hon slår hårdare om jag lappar till henne ett par gånger så hon blir förbannad. Hon skyddar sig också bättre efter att hon fått smaka på en vänsterkrok mot njuren. Och för att jobba bort den där instinkten att blunda, rynka på näsan och krypa ihop under ett högljutt pipande varje gång det kommer slag brukar jag träna min egen jabb på henne. Win-win för alla parter. Nu har hon självklart ingen chans när jag dansar runt henne i cirklar medan musklerna spelar i min vilddjurskropp, men vafan, hon ska ju inte ställa upp i Ultimate Fighting Championship heller. Jag har tidigare testat att undervisa min kära sambo i brottning, men hon tycker mest att det är mysigt och ignorerar mina ”stryp ut mig nu, för saaatan”. På henne vågar jag dessutom inte köra min tough love-pedagogik eftersom jag ska umgås med henne resten av mitt liv… Men Million dollar baby kan jag alltså klippa till utan konsekvenser även om jag självklart håller igen för att undvika nya rubriker om Fight Club. Nu är det inte bara hon som får ta del av min personliga träning utan jag försöker även få med mina kollegor på kettlebellpass titt som tätt. Jag har ett par lojala följeslagare som kämpar på medan vi sakta når målbilden ”Chris Evans i första Fantastic Four”. Inte nog med att tiden går snabbare och vi mår bättre, det är även utmärkt för teamkänslan att svettas, plågas och lida ihop. Fantastiskt!
En fascinerande sak, bland alla de andra fascinerande sakerna här i Afghanistan, är himlen. Jag tittar ofta på stjärnorna och månen här eftersom de framträder så tydligt. Det blir väl så när det inte finns något som stör. Den afghanska natten har något magiskt över sig och det är lätt att föreställa sig djinner (äh, i ärlighetens namn vet jag inte om de har djinner här, men det känns ökenromantiskt så häng med istället) som drar fram efter mörkrets inbrott…
Jag kan inte tänka mig en bättre kompis än en som erbjuder sig att puckla på och bli påpucklad! Sånt är ju sjukt roligt! 🙂 Bara man är med på att det kan göra lite ont…
Jag har inte heller lyckats få någon respektive att nappa på erbjudandet om en brottningsmatch på gräsmattan, vilket till viss del kan bero på att jag varit dum nog och berättat att mina motståndare av någon outgrundlig anledning alltid brukar råka ut för diverse skador när de går en runda mot mig. Men när jag för några dagar sen fick möjlighet att snacka gamla krigsskador med min fäkttränare(långsvärd) fick vi en fin stund med flera fina minnen av diverse påpucklade armar och suspensoarer som inte hållit måttet. Men för i helvete, det är väl ingen som ”håller igen” när man ser ut som man trillat ner för en bergssida, efter 1-2 timmars konstant uppspöande av jäkligt hårda bambushinaier? Det var tider det….:)
Så du var en av arrangörerna av den uppmärksamande fight club?? =)
Har du läst artikeln?? Har skvaller pressen (aftonblaskan) förstorat upp det hela??
Mmmm skulle gärna ta mig an de små liven – missarna – också … that makes us two … 🙂