En personlig resa…

Eftersom jag inte vet riktigt hur jag ska sammanfatta alla mina intryck av de senaste dagarnas verksamhet kan vi börja med att slå fast att det kommer att krävas åtskilliga inlägg för att återge ens en bråkdel av resan, trots att den egentligen var en tämligen ordinär och rättfram historia. Åtminstone sett ur ett strikt militärt perspektiv. Ur min personliga synvinkel var det mer en själslig resa än de flesta andra upplevelser jag fått här i Afghanistan.

Den bild jag tidigare fått av landet var tämligen ensidig och skev. Det är brunt, platt, fattigt och jävligt. Naturligtvis är detta avhängigt vilken del av landet du besöker, och det lärde jag mig verkligen nu när jag fick se den där mer majestätiska sidan av Afghanistan. Vi pratar om, i den mån jag nu tillåter mig att använda Sagan om Ringen-liknelser, både Fylke och Mordor. Böljande gröna kullar och enorma bergspass. Efter en timmes bilfärd mitt ute i ingenstans möttes vi av en massiv vägg av nästan samma karaktär som i tv-serien Game of Thrones. Det är omöjligt att inte gripas av ett slags vemod över att ett i grunden så vackert land kan vara så härjat.

En annan intressant observation var solcellspanelerna och parabolantennerna på lerhusen. ”Lever de inte som på stenåldern?” undrar du kanske. Jo, många gör det. Och många gör det kombinerat med tv, solceller, mobiltelefon och bil. Det är ett kontrasternas land där gamla värderingar möter ny teknik och resultatet är lika skevt som överraskande. Lika överraskande är attityderna. Eftersom jag under den här patrullen då och då fungerade som trafikledare, det vill säga att jag försökte få dem att sakta ner där vi arbetade vilket funkade rätt bra förutom i enstaka fall då folk pekade finger, gjorde pistolgester och fräste förbi på decimeters avstånd, lärde jag även känna det afghanska trafikkynnet och det är ingen rolig historia. Omkörningar görs lite varstans, förslagsvis i ytterkurvor i trånga bergspass och inte sällan med två eller tre bilar i bredd. I många fall fick jag dock glada vinkningar och tummen upp av förbipasserande och det glädjer mig att alla inte hatar oss. Många verkar faktiskt uppskatta vår närvaro. Jag ljuger inte om jag säger att jag måste ha vinkat åt tusen människor under ett par timmar. Det finns ju aldrig någon anledning att vara oartig, det är min grundinställning i alla fall.

Även i byarna vi besökte fick vi trevliga bemötanden. Att som jag hala fram en systemkamera är både ett genidrag och ren och skär idioti. Genialt eftersom få människor gillar att bli fotograferade så mycket som afghaner, och att ha en stor grupp glada farbröder och barn omkring sig är en riktigt roligt. Idiotiskt eftersom det också drar till sig byfånar som gör allt de kan för att vara med på bild och vill stjäla all uppmärksamhet. Tyvärr är min dari så begränsad att konversationen mest inskränker sig till leenden och enstaka ord, men det kommer du i alla fall en bit på här i Afghanistan, och världen över för den delen.

Men det var inte bara mötet med afghanerna och att få se en bördigare, vackrare och mer hoppfull del av landet som var spännande. Eftersom jag sällan kommer ut längre stunder var det som att ta en roadtrip med polarna. Schyst musik på hög volym, glada vänner och kollegor, fantastisk natur och ständigt förunderliga syner – hade det inte varit för kriget hade jag rekommenderat alla att åka hit. På väg in till Mazar-e-Sharif såg jag något av det mest episka jag upplevt och det var i grunden en så banal, eller så djup om du så vill, sak som kvällsbönen. Längs med vägarna, i ravinerna, på parkeringar, ja till och med i en rondell, så jag män rulla ut sina bönemattor och vända sig mot Mecka. Det var så serent att jag, den naturvetenskapligt orienterade pragmatikern, nästan blev religiös där och då.

Den här patrullen var för mig precis den vitamininjektion jag behövde för att återigen få tillbaka tron på vår insats, uppleva något utöver det vanliga och få insikter som kommer att hjälpa mig resten av missionen. Jag börjar nu förstå vad som driver människor att komma hit om och om igen…